Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Dagens frågor - Krigsvinster och statsbeskattning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ha afskräckt allt utländskt tonnage och sålunda ganska snart antingen
ha fått upp de verkliga frakterna långt öfver deras gamla nivå eller
också fått afstå från de importvaror, hvarefter landet ropar.
Alltså — ju mindre inblandning i själfva prisbildningen dess bättre;
blir en vara alltför knapp, må staten i stället öfvertaga hela
utportioneringen och sätta svenska folket på ranson, såsom nu skett med det
tyska. Men däraf, att man ej kan och ej bör hejda prisstegringen
genom enfaldiga påbud, följer ingalunda, att enskildas vinster på den
enastående situationen icke med fördel skulle kunna indragas till
staten eller åtminstone göras till föremål för en exceptionell
beskattning. En sådan åtgärd ingriper för det första ej på minsta sätt i
prisbildningens stora och ofrånkomliga funktion: att skapa jämvikt
mellan tillgång och efterfrågan. Håller man sig till vinsten, d. v. s.
nettoöfverskottet, riskerar man för det andra aldrig att gripa öfver
på den af höjda produktionskostnader vållade prisstegringen och får i
alla fall vackra summor att röra sig med. För det tredje äro dylika
alldeles opåräknade konjunkturvinster så till vida utmärkta skatteobjekt,
som de säkert komma till mindre nytta hos mottagaren än de flesta
andra inkomster; de gå upp i champagne och andra lika nödiga ting
och bidraga därför sannolikt minimalt till kapitalbildningen.
I själfva verket finns det väl knappast mer än ett hållbart skäl
emot en dylik extra krigsvinstbeskattning, men detta skäl är i och
för sig mycket godt: svårigheten att fastställa vinsternas belopp. Att
detta skulle lyckas fullständigt, måste anses alldeles uteslutet; men
däraf följer icke, att hela tanken behöfver uppges. Det finns åtskilliga
vägar att komma till ett approximativt riktigt resultat, och planen
diskuteras redan ingående i både England och Tyskland; i Danmark
har den t. o. m. tagit form i en regeringsproposition, som med
säkerhet blir antagen.
Här är ej platsen att i detalj diskutera utformningen af en dylik
skatt. Om värnskatten icke taxerats på inkomst och förmögenhet
under 1913 (i särskilda fall 1911—1913) utan i stället på beloppen för
de tre följande åren 1914—1916, skulle den på grund af sin
exceptionella storlek i själfva verket redan ha innefattat en mycket effektiv
krigsvinstbeskattning. Då så ej blef fallet, får man tänka sig andra
vägar; och den linje, som öfverallt i utlandet närmast synes ha varit
på tal, är en extra beskattning af det belopp, hvarmed 1914 års
inkomst öfverstiger de tre föregående årens medeltal. Då dessa år voro
enastående högkonjunkturår, är kriteriet för det stora flertalet fall
fullt tillfredsställande; och en undantagsbestämmelse är ej svår att
skapa för undantagsfallen. Det enda mera betänkliga i anordningen
synes vara, att personer under 1915 kunna komma att göra
krigsförluster som uppväga eller öfverstiga deras krigsvinster under 1914;
och från denna synpunkt vore det bättre att lägga skatten på de två årens
sammanlagda inkomst. Men detta är detaljer, som lätt kunna ordnas.
Tanken synes förtjäna allvarligt öfvervägande; och om en dylik
skatt samtidigt lägger band på folks primitiva instinkter i afseende
på maximipriser, har man fått två goda ting på en gång.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
