Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Svenska kyrkoorganisationens historiska egenart. Af Nathan Söderblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSKA KYRKOORGANISATIONENS HISTORISKA EGENART 181
ordning och församlingens rätta bruk». Man fruktade »de nye
politicorum csesaropapism», såsom det senare hette. Nog stodo
höga intressen på spel. Kyrkan mår ej väl af att genom ett
öfverkonsistorium i någon form förvandlas till ett aldrig så väl
tillgodosedt ämbetsverk. Också torde liknande tendenser hafva
i vår tid förlorat sympatier hos de insiktsfulle bland präster och
lekmän hos oss, om än en och en annan gärna skulle önska
ginvägar förbi den besvärliga hierarkiska ordningen och flere
besjälas af en slags fackföreningssyn på kyrkan, för hvilken
hennes andliga, aldrig af prästerlig intressepolitik eller i någon
jordisk treflighet tillgodosedda väsen egentligen utgör ett — låt
vara på predikstolen obligatoriskt — svärmeri, som aldrig får
tillämpas i verkligheten.
De prelatensiska tendenserna kunde icke äga en mer
storslagen bärare än Johannes Rudbeckius, professor i Upsala,
konungens hofpredikant i ryska kriget 1614—1616, biskop i
Västerås 1619—1645. Det hedrar Rudbeckius men än mer hans
konung, att hans orädda uttalanden och långt drifna ömtålighet
om hvad som för honom tillhörde kyrkans rätt och ära icke
störde det personliga förhållandet dem emellan och konungens
»beständiga nöge och nåd» med honom. Först efter konungens
död infaller också det mest obehärskade uttrycket för de
prelatensiska anspråken i Rudbeckii mycket omskrifna Privilegia
qucedam doctoram, magistrorum etc. (Västerås 1636). Här
identifierades hela den andliga odlingens sak med kyrkans på ett
sätt, som uppenbarar ett imponerande ideal både för kyrka och
bildning. Men förmenta rättigheter stöddes på längesedan
afskaffade privilegier och förordningar; och prästers och siares
ställning och myndighet hos egypter, babyloner, meder och
perser, inder, greker, romare och kelter framställdes till ett för
öfverheten förödmjukande föredöme. Vissa uttalanden voro så
förnärmande, att Rudbeckius inkallades för rådet. Saken kostade
honom förmodligen ärkestolen, som blifvit ledig samma år.
Men samme man har icke varit alldeles blind för att Öfverhetens
motvikt är af godo, jå nödvändig för kyrkan. Från honom
härstammar det ofta anförda yttrandet, som ger en viss rättvisa
åt den spänning vi talat om. År 1636 sade Johannes
Rudbeckius inför rikets råd: »I Tyskland hafva de, sedan reformationen
skedde, illa lupit med religionen. Såsom fursten hafver varit,
så hafver provinsen sig efter muterat. Men vi, Gudi lof, hafva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
