Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Svenska kyrkoorganisationens historiska egenart. Af Nathan Söderblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
176 NATHAN SÖDERBLOM
samlingen som bekant hos oss rätten att själf utse sin präst bland
tre af domkapitlet föreslagna och i vissa fall äfven utanför dess
förslag. Skada blott att den olycksaliga driften till uniformering
nyligen borttagit en god del af de hälsosamma inskränkningarna iden
prästerliga befordrans fullständiga beroende af majoritetsväsendet.
Äfven vid biskopsval hade folket sitt ord med i laget.
Enligt Äldre Västgötalagen hade konungen att tillspörja landstinget,
innan han gaf ring och staf åt den så valde. När sedan
domkyrkorna småningom fingo kaniker och domkapitel uppkommo,
öfvergick på dem en större eller mindre befogenhet vid biskopens
val. Den för Sverige egendomliga utveckling, domkapitlen fingo
efter reformationen, har vid biskopsval kvarhållit ett
lekmanna-element, som dock numera måste i de flesta stift anses vara
alltför ringa. Intet hindrar dock, att en lekman väljes och
utnämnes till biskop. Under förra seklet skedde det mer än en
gång. Numera hugnas ju lekmän icke så ofta med röster vid
biskopsval, men man gör ej sällan den reflexionen, att de så
hedrade lekmännen i regel skulle blifva utmärkta biskopar.
Ett uttryck för prästens obrutna sammanhang med folket i
vår äldre medeltid var äfven den af en sund instinkt envist
kvarhållna rätten för prästen att gifta sig, snarare än att
hycklande lefva i de stulna och mer eller mindre dolda förbindelser,
som tvångscelibatet i gynnsammare fall lätt medför.
Linköpingsmötet yttrade sig märkligt nog ej därom. När en ny påflig legat,
Vilhelm af Sabina, nära hundra år senare höll möte i Skenninge
1248, togs saken på allvar upp. Af sändebrefvet, som han
utfärdade i ärkebiskopens, fem hans lydbiskopars och många
andras närvaro, ägnas öfver hälften åt prästernas äktenskap och
barn. »Nästan alla präster äro prästsöner och dessa i det heliga
prästaståndet vigde gå i sina fäders spår, ingå formliga
äktenskap eller hålla öppet frillor.» När Olavus Petri 1525 ingick
hederligt äktenskap och många präster efter honom, därmed inledande
en institution, prästhemmen, som betydt oberäkneligt mycket ej
blott för rekryteringen af kyrkans tjänst utan äfven för vår
kultur i allmänhet; och när på Västerås riksdag 1527 stadgades,
att prästers testamenten skulle likasom andre dannemäns
bedömas efter lagboken, återknöts en icke alltför länge afbruten
sedlig och rättslig tradition. Sakens behandling i legatens
skrifvelse är karakteristisk. Brefvet börjar med att konstatera det
bedröfliga tillståndet i landet så i världsligt som andligt hän-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
