Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Svenska kyrkoorganisationens historiska egenart. Af Nathan Söderblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
174 NATHAN SÖDERBLOM
Stefans invigning i Sens var ett led i den påfliga politik, som
afsåg att genom styckning af de stora kyrkoprovinserna förhindra
för Rom vådliga kyrkliga maktcentra, stäcka de höga
prelaternas alltför vidtfamnande planer och knyta deras underlydande
mera direkt och innerligt vid Rom. I denna politiks tjänst hade
engelsmannen Nikolaus Brakespear, kardinalbiskop af Albano,
såsom påflig legat invigt ärkebiskop för Norge i Trondhjem och
hållit Sveriges första kyrkomöte i Linköping 1152. Då klarhet
ej stod att vinna om det äfven åt Sverige tillämnade
ärkebiskops-dömet, hade han lämnat palliet å påfvens vägnar åt Eskil i
Lund, som nu tolf år senare lade det om den förste
Upsala-ärkebiskopens hals. Ej minst framgångarna i Norden
förvärfvade åt Nikolaus påfvestolen, som han. ende engelsman i det
ämbetet, under namnet Hadrianus IV med heder beklädde
omedelbart före Alexander III.
I så måtto innebar det skedda äfven Sveriges närmare
inlemmande i påfvekyrkan. Kyrkomötet i Linköping hade beviljat
Peterspenningen, ett uttryck för samma sträfvan. Men påfvens
utländska öfverhöghet öfver kristenheten i Sverige kunde dock
hvarken nu eller senare genomföras lika grundligt som i
närmare liggande länder. Östgötakonungen Sverker, som i
Linköping visat medgörlighet mot legatens anspråk, var ej ensam om
makten i Sverige. I den förödande täflan mellan Sverkerska och
Erikska ätterna, som fyller mer än ett århundrade i vår historia
intill 1250, erinrar ett och annat i viss mån om striden mellan
påfven och kejsaren. Doc. K. B. Westman vill hos Erikska ätten finna
mer sinne för de nationella krafven. Den evärdliga symbolen häraf
ligger mellan de tilldragelser vi bevittnat, den påflige legatens besök
i Sverige 1152 och vår förste ärkebiskops vigning 1164 i
Alexander Illis närvaro. År 1160 hade sveakonungen Erik, Sverkers
medtäflare, stupat den 18 maj för en dansk prins. Han befann
sig i Upsala på en kyrkofest; och berättelsen vill veta, att
konungen, som ej ville afbryta mässan för den anryckande fiendens
skull, dödades i en strid, som uppstod, när han hade trädt ut
ur kyrkan, den nuvarande Trefaldighetskyrkans föregångare.
För folkets kärlek innebar detta slut martyrskapets besegling
af ett lif ägnadt åt befästande af rätt och fred och fromma verk.
Mest framstod bland dem korståget till Finland, där Eriks biskop,
den engelskfödde Henrik, senare led martyrdöden. Det
upptager lejonparten af de enda medeltida figurmålningar, sorn ännu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
