Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Dagens frågor - Ryssland såsom Tysklands motståndare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
70
DAGENS FRÅGOR
Habsburgmonarkien. Den andra och hittills kanske ej nog beaktade
är det tyska rikets på senare tider ändrade ställning till den
orientaliska frågan.
Den panslavistiska rörelsens förmåga att förverkliga ett positivt
program uppskattar förf. ej alltför högt: därtill äro
intressemotsättningarna och splittringen i den slaviska världen alltför stora. Men
den har ägnat sig förträffligt såsom en murbräcka mot stater sådana
som Turkiet och Österrike, hvilka inom sig hysa större eller mindre
slaviska folkelement. Med den panslavistiska strömningens växande
inflytande på den ryska politikens ledning inträda både den
österrikiska och den turkiska frågan i ett ödesdigert utvecklingsskede.
Och här kan Tyskland icke stå likgiltigt.
Redan Bismarck har framhållit, alt upprätthållandet af
Donaumonarkien som en oafhängig och stark stormakt är för Tyskland en
nödvändig betingelse för jämnvikten i Europa, en betingelse för
hvilken freden, när så kräfves, med godt samvete kan uppoifras. Däri
ligger motiveringen för den politik, som tog gestalt i förbundet af
den 7 okt. 1879. Men Bismarck har å andra sidan med all önskvärd
klarhet och skärpa framhållit, att detta fördrag icke vore afsedt
såsom ett kort i Österrikes spel med Ryssland om hegemonien å
Bal-kalhalfön. Tysklands egna intressen där vore icke värda »en enda
pommersk grenadjärs sunda knotor».
Med Tysklands alltmera växande, i främsta rummet ekonomiska
intressen i den nära Orienten och det därmed följande krafvet på det
turkiska rikets upprätthållande har sist angifna Bismarckska synpunkt
förlorat sin aktualitet. Alltsedan 1908 års Balkankris har Tysklands
regering med stöd af en enhällig folkmening kastat sin makt i
vågskålen för att stödja förbundsbroderns Balkanpolitik, och därmed har
också uppvuxit en ny, alltjämt mera förbittrad motsättning mot
Ryssland. En ännu större betydelse har sist angifna faktor fått
därigenom, att den nya tyska Orientpolitiken äfven korsat de engelska
planerna på en sammanknytning på Turkiets bekostnad af dess
indiska och egyptiska välde och sålunda bidragit till det förbund
mellan elefant och hvalfisk, som man ännu för tio år sedan skulle
af-visat såsom contra naturam. Och här, i den politik med hänsyn till
Donaumonarkien och Turkiet, som framgått ur Tysklands eget
val-förstådda intresse, ligger förklaringen till den spänning med
Ryssland, som utlöste sig i ett världskrig.
De Hoetzsch’ska synpunkterna äga, äfven i den skisserade form
hvari de föreligga, sitt stora intresse. De bevisa -— om för den
historiskt bildade något bevis behöfves — att hvarje betraktelse öfver
krigets uppkomst, som utgår enbart från den gångna sommarens
händelser, afskär sig hvarje möjlighet att intränga i den nuvarande
krisens verkliga orsaker. Men de ge äfven fingervisningar för en
utvecklingsmöjlighet, som svensk politik och svensk opinion giorde
klokt i att räkna med. Den traditionella vänskapen mellan Tyskland
och Ryssland och begränsningen af friktionspunkterna dem emellan,
som af Hoetzsch så skarpt framhålles, utgöra lika många lockelser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
