Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Litteratur - Ur bokmarknaden. Af O. Wieselgren - Elin Wägner: Mannen och körsbären
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR 61
Bortsedt från s\7agheten i kompositionen och den alltför ensidiga
tendensen rymmer fru Kleens bok emellertid förträffliga partier.
Särskildt ett par af kvinnofigurerna äro tecknade med både mjuk och
säker hand. Fru Brite-Gharlotte i sin osjälfviskhet och sin
uppoffrande kärlek verkar kanske något för oskyldig och ljuflig— hon gör
nästan intryck af att höra samman med de serafiska unga kvinnor
som Fredrika Bremer ibland älskade att skildra — men desto mera
vinnande och sympatiskt tecknad är den unga medicine kandidaten
Gertrud Knape; i denna gestalt har författarinnan gifvit en fint
uppfattad bild af en representant för våra dagars unga kvinna, just då
hon vaknar till fullt medvetande om lifvets allvar och söker vinna
klarhet om sig själf och sin uppgift i tillvaron. Om Gertrud bara
icke väntar sig allt för mycket af den kvinnliga rösträtten och
dessutom ser en smula mera kritiskt på de unga esteter, som korsa
hennes väg, så kommer det med all säkerhet att gå henne väl i världen.
De smärre noveller och berättelser som Elin Wagner samlat under
den gemensamma rubriken Mannen och körsbären äro ej
egentligen betydande eller märkliga i något särskildt hänseende men gifva
trots detta läsaren ett ej ringa nöje. Hvad som främst fängslar hos
författarinnan är hennes omedelbara sätt att berätta och hennes
vinnande, ofta en smula maliciösa karaktäriseringsförmåga. Det finnes
i dessa små berättelser en mängd träffande smådrag, blandade med
detaljer af pregnant verklighetsfärg, och kvicka och insinuanta
iakttagelser, som hålla intresset vid lif äfven där själfva innehållet är
tämligen obetydligt. Hvad motiven angår, så äro de i allmänhet af
det allra enklaste slag: episoder ur hvardagslifvet, små psykologiska
ögonblicksfotografier eller anekdotartade situationsbilder, ibland med
mer eller mindre direkt anknytning till dagshändelserna. Förträffligt
berättad är den lilla historien Påsken på Sjöboda, där man särskildt
fäster sig vid den förtjusande bilden af den sjuttonåriga, af en inre
sjukdom dödsmärkta flickan Yerna, som rör sig bland sina jämnåriga
med en frigjord och nästan mystisk säkerhet, som hos henne växt
upp ur medvetandet om att redan lia gjort upp räkningen med
tillvaron. Boande särskildt genom sin epigrammatiskt tillspetsade
afslutning är berättelsen N ini, fastän den i likhet med en hel del af de
öfriga berättelserna är något vårdslös i formen. Af de öfriga
berättelserna äro några färgade af författarinnans ståndpunkt i kvinnofrågan,
hvaraf med naturlighet följer att man där får höra »männen» omtalas
med samma betoning som man föreställer sig att en neger eller en
indian använder, då han talar om en ondskefull, mäktig och hotande
fiendestam. Här och hvar är författarinnan nära att falla in i den
exalterade stämning, som behärskar de traktater och
uppbyggelseskrifter, där den nya religionen om kvinnans väsen och uppgifter förkunnas,
men vanligen räddas hon af sitt sinne för ironi från att helt oeh hållet
glida öfver till de frälstas mera trosvissa än öfvertygande entusiasm;
till och med i berättelsen De eniga millionerna, i hvilken hon skildrar
förhandlingarna vid en stor internationell kongress för kvinnans
frigörelse, där damerna sitta »passin’ resolutions and wotin’ supplies and
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
