Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Dagens frågor - Habsburgmonarkien genom Times’ glasögon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
korthet sammanfattas så. Kronan eller rättare dynastien utgör icke blott
den sammanhållande medelpunkten, utan själfva den lefvande kraften
i den österrikisk-ungerska dubbelstaten. De band, som vid
monarkens person fästa folken i de olika kronländerna och rikshalfvorna,
utgöra hufvudfaktorn i deras politiska lif. Kronans bärare ha också
sträfvat att anpassa monarkiens organisation efter de kraf, som ställas
af dess statsbevarande syften, och monarken har därvid, såsom det
heter å den af åklagaremakten inkriminerade sidan, varit
»känslolös intill cynism och konstitutionell intill orättfärdighet». Kronan
och dess organ armén, byråkratien och kyrkan äro själfva
benstommen i staten, parlamentarismen, sådan den utvecklat sig i
Österrike och Ungarn med hvad därtill hör, endast en yttre dräkt,
närmast ämnad att fägna åskådarens ögon och, man kunde tillägga, i
mycket lik »kejsarens nya kläder». Dynastiens och folkens
gemensamma upplefvelser i ljusa tider och mörka ha skapat en
samhörighetskänsla inom hela monarkien, som särskildt i stormfyllda tider kommer
till synes. Det är också i utvecklingen af denna samhörighetskänsla
under och gentemot dynastien, som enligt Steeds mening rikets
framtid ligger. Denna utveckling är ännu i sin begynnelse. Dynastien
hör till de äldsta i Europa, men folket, nationen står ännu i sin
barndom, har ännu ej »funnit sig själf». Att enligt författarens mening
denna utveckling, om möjlig, måste gå i riktning mot ett bättre
tillgodoseende af de slaviska folkens intressen, betonas på många ställen.
I ljuset af denna åskådning står relativiteten, att icke säga
tillfälligheten hos vissa grundfenomen i monarkiens nuvarande politiska
struktur uppenbar. Dit hör framför allt — och därvidlag synes
författarens skarpsynthet oförneklig — själfva grundvalen för
monarkiens nutida konstitutionella lif, 1867 års dualistiska kompromiss,
detta den magyariska statskonstens mästerverk, som tilltagsna
politiker i Budapest, ibland, såsom fallet var med Andrassy, stödda på
verkliga statsmannagärningar, och skickliga pressagitatorer för den
europeiska opinionen lyckats framställa såsom den nödvändiga,
rättfärdiga och slutgiltiga lösningen af monarkiens konstruktiva problem.
För Steed åter framstår denna lösning närmast såsom ett offer åt
revanchepolitiken mot Tyskland och med tysk-liberalismens nederlag
i den österrikiska rikshalfvan 1879 rubbades den ena af dess
grundvalar. Från den tiden betecknar den nuvarande ordningen gent emot
Österrike en hänsynslös och målmedveten utpressningspolitik från
ungersk sida och i den östra rikshalfvan en lika skrupelfri
»magyarisation» af den icke-magyariska folkmajoriteten. Man kan i själfva
verket fråga, om någonsin ett folk oförtjäntare än det ungerska vunnit
rykte såsom den nationella frihetens sannskyldiga hjältar och
försvarare. För Steed är därför den nuvarande dualistiska ordningen
en öfvergångsform, som bör och måste vika för en omjämkning af de
olika folkens ställning hän mot ett starkare betonande af
dubbelstatens i väsentlig grad slaviska karaktär. Och han antyder, att en
framtida härskare af huset Habsburg väl skulle kunna finna sig oförhindrad
att göra slut på det nuvarande systemet. Syfta dessa ord på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
