Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Häfte 3
- Ett trehundraårsminne. Af Ivar Afzelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ETT TREHUNDRAÅRSMINNE
ANFÖRANDE VID SVEA HOFRÄTTS PLENUM DEN 16 FEBR. 1914
[1]
AF PRESIDENTEN IVAR AFZELIUS
Svea Hofrätts upprinnelse är förbunden med Sveriges största
konungaminne. Det var konung Gustaf II Adolf som den 16
febr. 1614 utfärdade »fullmakt för den konungsliga Hofrätten i
Stockholm». Tanken var faderns, Karl IX:s. Han hade sökt
skapa en öfverdomstol för hela riket, som skulle utöfva
konungens domsrätt. Han hade icke lyckats; äfven här var det sonen,
som skulle göra det.
Inrättandet af denna hofrätt kan utan öfverdrift betecknas såsom
en stor rättegångsreform, större än någon som sedermera
vidtagits. Den innebar, kan man säga, upprättande af ordning ur
kaos. Den gamla rättegångsordningen, sådan den afspeglar sig
i landslagen, kunde icke längre tillämpas, och någon ny var
icke satt i dess ställe. Och den hjälp mot all slags orätt och
vrångvisa, man var van att söka hos konungen, räckte icke
längre till, då konungen drogs bort af ständiga krig och fejder.
Laglösheten växte och behofvet af en högsta, allom bjudande
domsmakt hade länge gjort sig kännbart. En sådan högsta
domstol skulle nu denna Gustaf Adolfs stiftelse blifva.
De omständigheter, under hvilka hofrätten tillkom, äro kända.
Förslaget framlades af konungen vid en riksdag i Örebro 1614.
Det mötte motstånd, det förändrades i vissa delar, men det blef
lagfäst genom 1614 års rättegångsordinantie. Fullständigare
bestämd blef hofrättens verksamhet genom 1615 års
rättegångsprocess.
Sådan hofrätten framträdde i ordinantien är den en högsta
domstol, supremum iudicium a quo non est appellatio. Den skulle
afgöra målen i sista hand. I 10:e p. heter det: »På det rätten
alltid må hafva sin ordentliga framgång och våre trogne
[1] Återgifves här i något förkortad form.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Feb 20 23:20:01 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svtidskr/1914/0177.html
