Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Dagens frågor - Ett obegripet Geijer-citat. Af Bertil Boëthius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»De hopade tankarnas, som så ofta hos Geijer, starkt koncentrerade
form må ju göra», tillfogar herr Staaff, »att uttalandet noga måste
begrundas, innan man kan genomtränga dess mening i alla dess detaljer.»
Uppenbarligen har talaren »i dessa bråda valtider» ej haft tid
därtill. Ty han tillfogar: »Men så mycket är klart, att det hos Geijer
icke finnes en tanke på att utsträcka hvad han en gång sagt om
den gamla svenska konungamakten till att gälla äfven om den nya.
Så mycket är också klart, att den, som uttryckligen betonar, att
konungamakten måste handla ’i republikansk anda’, hvilket vill säga just
detsamma som vi skulle uttrycka med att den måste lämna fritt rum
för folklig själfstyrelse, och som slutligen så att säga anvisar
konungamakten dess plats i det nya samhället genom orden: ’den är och kan
hädanefter ej vara annat än en högsta genom ärftlighet försäkrad
magistratur’, den har därigenom otvetydigt velat undanrödja all tanke
på en personlig konungastyrelse.»
I herr Staaffs bok betyder personlig konungastyrelse hvarje utöfning
af konungamakten, som ej täckes af — det vill enligt herr Staaffs
språkbruk säga: öfverensstämmer med — inför representationen
ansvariga rådgifvares råd.
Enligt hvad Geijer i sina föreläsningar om Vår tids inre
samhällsförhållanden — alltså efter »affallet» — trodde sig kunna konstatera,
gick utvecklingen i den riktning, att »all minister-styrelses förhållande
till både kronan och representationen väsentligen förändrats. En
ministär har varit en verklig mellanmakt, så länge den gamla
aristokratien var det. Den är det det ej mer; och därigenom blir äfven
ministerväldet allt mera en aristokratisk fiktion. Konungamakten själf
träder i ett omedelbart förhållande till representationen, det vill i
synnerhet säga, till de medelklassens stora öfvervägande intressen, genom
hvilka en regering numera känner sig stark; och man kan ej neka
att denna ställning, om den ock har sina faror (just dessa faror äro
ett hufvudtema i hr Staaffs bok, jfr t. ex. s. 20) dock i själfva
verket är mera konungslig än en tron, endast omgifven af högsta
maktens glans, men med dess verklighet lämnad i andra händer.»
(Saml. skr., uppl. 1874—75, III s. 347—348).
I »Feodalism och republikanism» framhåller Geijer som en
republikanismens hufvudprincip, att all makt och rätt utgår nedifrån,
genom uppdrag af folket (anf. st. II s. 295). Ett dylikt uppdrag är det,
magistratur betyder.
De anförda citaten visa, hvad Geijer verkligen åsyftat med de af
herr Staaff åberopade orden. Redan i Feodalism och republikanism
har han gått problemet om konungadömets ställning in på lifvet.
Revolutionen hade gjort rent hus med åskådningar och föreställningar,
hvarur det förr hämtadt väsentlig styrka. Teokratiska, patrimoniella och
feodalistiska ideal hade sopats bort. Det återstod då i verkligheten
intet annat än att gå den väg, som 1800-talets statsrättsliga tänkande
sedan gått, att betrakta konungadömet som statsorgan. Med verklig
siarblick har Geijer ledt sig fram till den problemställning, det
följande århundradet arbetat med. Men lösningen gaf han ej. Främsta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
