Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Dagens frågor - En rysk diplomat om Rysslands utrikespolitik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och hans uppvisande af att ej ens den engelsk-ryska ententens
utveckling till formlig allians skulle skydda Ryssland för faran af plötslig
tysk landstigning på Östersjökusten i händelse af ett rysk-tyskt krig.
Ett sådant krig tänker han sig, trots frånvaron af ekonomisk eller
kolonial rivalitet, som möjligt utaf två anledningar: tyska farhågor
för engelsk-rysk allians och »återuppvaknande af de panslavistiska
tendenserna i rysk utrikespolitik». För egen del betraktar han
panslavismen såsom »en i grund och botten ohållbar och praktiskt
ogenomförbar princip», ja, rentaf som »ett spöke», hvilket ej borde skrämma
någon. Ryssland känner, försäkrar han, ingen landhunger, men dess
slaviska politik bör gå ut på att stödja de slaviska nationaliteterna
utomlands samt efter förmåga värna deras existens och
själfbestämningsrätt. Ett grundvillkor härför är emellertid en total omkastning
af Rysslands okloka tvångspolitik i Polen (liksom öfver hufvud en
försonlig »gränsmarkspolitik»). Finge polackerna i ryska Polen en vänlig
behandling, motsvarande deras stamfränders i Galizien, så vore en
slavisk majoritet i nationalitetskomplexen Österrike-Ungerns politiska
rådslag tänkbar. Nu däremot utgöra, ej minst under återverkan af
Rysslands polska politik, polacker och tyskar i förening det fasta
underlaget för »Österrikes tyska regering» och därmed för dess trohet
mot trippelalliansen. Trubetzkoi afsvär för egen del ifrigt hvarje tanke
på illistiga planer mot Österrikes oberoende existens — den är »en
nödvändighet för Ryssland liksom för Europa» — men hvad han
drömmer om är synbarligen »slavisering» af dubbelmonarkiens politik
samt i samband därmed trippelalliansens sprängning och upphörande
af motståndet från Wien mot Rysslands Balkanplaner. Dylika
drömmar t. o. m. hos en så fredsälskande rysk diplomat — på andra
ställen i boken talar han med uppriktighetens omisskänneliga tonfall
om det trängande behofvet för Ryssland af fred och inre föryngring
— häntyda i sin mån på den rysk-österrikiska motsatsens
djupgående och för Europas fred hotande karaktär. I jämförelse med denna
bli de direkta konfliktanledningarna med Tyskland af alldeles
underordnad karaktär, och betecknande nog omnämnes eller antydes i boken
ej med ett enda ord tillvaron af några ryska intressen eller
expansionsplaner i nordvästlig riktning. Utrikesministeriets Orientpolitik är
furst Trubetzkois specialitet; tillhörde han krigsministeriet och tolkade
han dess åskådning lika oförbehållsamt som nu sin egen, så skulle
måhända detta ämne ej så totalt ha förbigåtts i hans bok. Däremot
kommer naturligtvis Dardanellfrågan på tal, och därvid anger han
som det stora ryska önskemålet sundens öppnande för kustmakterna
vid Svarta hafvet, men däremot ej för alla nationers örlogsfartyg.
»Vi skulle i så fall förlora ej blott betydande försvarsfördelar, utan
äfven vår ställning som den starkaste sjömakten vid Svarta hafvet.»
Allra sist må här antecknas några allmänna reflexioner af rätt
beaktansvärd natur. Furst Trubetzkoi måste naturligtvis tala med
tillbörlig artighet om de på ryskt initiativ tillkomna Haagkonferenserna.
Skiljedomsinstitutet är, skrifver han, betydelsefullt som ett medel att
undanröja anledningar till »onödiga och tillfälliga krig» och som »en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
