Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Litteratur - Ur bokmarknaden. Af O. Wieselgren - Hjalmar Söderberg: Den talangfulla draken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
delarna af sin romanserie. Jag har redan förut i denna tidskrift uttalat
mig om dessa sidor af hans författarskap och anser mig i intet
hänseende föranlåten att afvika från min förut uttalade mening. Så till
vida skiljer sig emellertid Tvedräktens barn från hans tidigare arbeten,
att han här sökt träffa den historiska tonen genom att låta sina
personer uttrycka sig på 1700-talets franskblandade svenska. Här märkes
det dock snart sagdt på hvarje rad, att författaren icke äger den
stilkänsla, som ensamt kan rädda ett dylikt försök från att verka
konstruktion; genom att blanda in en viss procent franska glosor
omväxlande med kraftuttryck såsom »tvi tusan björna» och andra än
mindre smakfulla vändningar i språket når man ingen öfvertygande
tidsfärg. Att han på ett ställe trycker af ett bref från biskop
Lindblom och på ett annat utan vidare annekterar en liten elakhet om
Carl den elfte ur Johan Gabriel Oxenstiernas dagboksanteckningar,
kan knappast anses i någon mera väsentlig grad hjälpa upp saken.
Ur recensentsynpunkt kan man nu, då den femte volymen af den
Silfverstååhlska släktkrönikan lika litet som någon af de föregående
förmått lämna läsaren någon verklig behållning, knappast underlåta
att uttrycka en stilla önskan om att ätten snarast möjligt måtte få i
frid och tysthet utslockna. Dessutom vore det skönt att för framtiden
slippa se det särdeles litet lyckade ättvapnet skylta i
bokhandelsfönstren. Den som skrifver dessa rader vill ingalunda göra anspråk
på att äga fackkunskaper inom heraldikens område, men han vågar
dock anse ovisst eller rent af osannolikt, att den Silfverstååhlska
vapenskölden är utförd i enlighet med de regler som uppställas i den
svenska heraldikens vördnadsvärda codex, Carl Ugglas Inledning till
Heraldiken, Stockholm 1746. Slår man upp det fjärde kapitlet i denna
lärda skrift, hvilket handlar om »Sköldemärkenas mångfaldighet och
indelning» och läser sig fram till dess fjärde afdelning, »Om de
konstige sköldemärkena», så får man visserligen i § 71 reda på, att äfven
»werldslige saker och allehanda Husgeråd samt Landtredskap», ja till
och med sådana föremål som »på et bord, i et kiök jämte andre
förrätninger are nödige», kunna användas till vapenmärken; men fråga
är om någon verklig heraldiker af den gamla skolan skulle tolererat
en sköld, som visar en eldsflamma (hvilken för öfrigt på det
heraldiska språket betyder mod eller kärlek) mot blå botten och sålunda
syndar mot den heraldiska grundregeln att aldrig lägga färg mot färg.
Det är således icke endast af litterära skäl som man utan sorg skulle
se den Silfverstååhlska vapenskölden krossas vid den siste ättlingens
graf.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
