Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Kan frågan om infanteriets utbildningstid utbrytas ur härordningsfrågan i öfrigt? Af »Keith»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
erhållas utan en tillräckligt lång utbildningstid, som ger befälet
säkerhet i truppens ledning, och dels att äfven godt befäl står
maktlöst gent emot lösligt hopfogade reservtruppförband, som
ej fått en fast grund i fråga om utbildningen. Vidare bör det
betonas, att saken i föreliggande fall icke kan ses isoleradt, utan
frågan är: i hvilket fall komma en årlig kostnad (för reservstat
och ökade kadrer) af ½—1 million kronor samt en kostnad en
gång för alla af 25—30 millioner kronor försvaret bäst tillgodo,
om medlen anordnas för en reservorganisation, hvilkens militära
värde är ytterst begränsadt, eller för andra försvarsändamål?
Helt visst skulle ifrågavarande betydande ekonomiska
uppoffringar bäst gagna riksförsvaret, om åtminstone deras hufvuddel
ej användes på en för operationer oduglig reservorganisation
utan på linieorganisationens förbättrande och det fasta försvarets
utveckling.
Af hvad här sagts torde framgå, att ett beslut, såsom
statsministern tänkt sig, vid 1914 års ordinarie lagtima riksdag
om en för reservorganisationen afsedd reservstat och om stora
extra ordinarie anslag för reservtruppernas utrustning, utan att
samtidigt den första utbildningstid och de repetitionsöfningar,
som utgöra den nödvändiga förutsättningen för
reservorganisationen, beslötes, vore raka motsatsen till den planmässighet, om
hvilken samme statsminister i sitt yttrande till
statsrådsprotokollet den 5 januari 1906 förklarat, att den, önskvärd på alla
statslifvets områden, särskildt i fråga om vårt försvar vore af
utomordentligt stor betydelse. Ett dylikt sönderbrytande af
härordningsfrågan skulle ock stå i den skarpaste motsats till den
ledande princip för försvarets utveckling, som statsministern
samtidigt uppställde och träffande och kort formulerade i orden:
»det möjligast effektiva försvar för de därför nedlagda kostnaderna».
Äfven inom öfriga här ofvan berörda områden skulle
härordningsfrågans framläggande i två omgångar innebära ett
frångående af planmässighetens princip, icke minst därför att hvad
som skulle framläggas i den senare omgången till väsentlig del
utgjorde just betingelserna för de i den förra omgången
föreslagna organisativa åtgärderna. Det synes därför uppenbart, att
statsministern genom sitt ofvan anförda uttalande själf fällt
domen öfver ett sådant tillvägagångssätt, och det är i full
öfverensstämmelse med statsministerns egna principer om
planmässighet och möjligast effektiva försvar för de därför nedlagda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
