Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Litteratur - Ur Stockholms teaterkrönika 1903—1913. Af O. Wieselgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
562 LITTERATUR
på det oärliga publikfrieriet, de afsiktligt falska accenterna och de
endast för salongen beräknade gesterna. Ingenting kan hindra honom
från att tala ut, äfven då det gäller en på sina håll kanoniserad
författare som Strindberg; för egen del ber undertecknad att få till
alla delar instämma i hans afvisande kritik af den alldeles för vackra
och romantiska sagopoesi som tagit sig uttryck i det maeterlinckska
skådespelet Svanehvit. Äfven Kronbruden visar allt för starka
reminiscenser af Strindbergs vanliga, mindre älskvärda tendenser för
att författaren till dessa rader skall kunna hämta någon verklig
upp-byggelse därur. Också i det sistnämnda fallet har Carl Laurins
kritik träffat sakens egentliga kärnpunkt.
I en del andra fall skulle man emellertid med skäl kunna tycka,
att förf. alltför noggrant ställer sig till efterrättelse den gamla satsen
tout comprendre, c’est tout pardonner. Hans öfverseende går något
för långt, då han till och med skänker en viss — som man väl dock
får hoppas — ironiskt betonad sympati åt de hemska ragouter af
brackighet, enfald och dåliga vitsar, som under namn af revyer under
en ej ringa del af säsongen behärska våra scener. Det är alldeles
sant, att man bör akta sig för att med öfverdrifven kritisk skärpa gå
till storms emot de oskyldiga förströelser, i hvilka stora lager af
vårt folk finna sin förnämsta förnöjelse, men man får icke heller
direkt uppmana dem att i konstfrågor endast följa sina egna lustar.
Följden däraf blir lätteligen det sinnestillstånd som den gamla
dogmatiken kallade syndasäkerheten eller status securitatis; och ur detta
uppspira så småningom de känslor och åskådningar, som bära upp
exempelvis herr Algot Sandbergs dramatik. Man masta därför vara
försiktig och ej låta öfverseendet urarta till principlös eftergifvenhet,
ty därur kan intet godt i längden uppkomma.
I de sammanfattande slutord hvarmed Carl Laurin tar afsked af
sina läsare, ger han en liten antydan om sin allmänna uppfattning
af den svenska teaterns, utveckling under de senare åren. Utan att
lägga i dagen någon mera frappant optimism visar han sig dock hysa
ganska goda förhoppningar om dess framtid. Det är att hoppas att
verkligheten icke skall komma att jäfva hans uttalanden.
Visserligen har man i de yttersta af dessa dagar sett tecken i skyn som
bebåda att den generella förbudsperiod, som synes på väg att bryta
in öfver vårt arma, redan af omilda öden hårdt profvade fosterland,
äfven skall drabba teatern; men, som skalden så skönt yttrar, »än
kommer dag, än är ej allt förbi»! Redan i det femte århundradet
efter Kristi födelse klagade presbytern Salvianus af Marseille i sin
skrift De gubernatione Dei, lib. 6, cap. 3 et passim öfver att de kristna
långt hellre besökte teatrarna än kyrkorna och till och med sprungo
ifrån gudstjänsten för att hinna i tid till teatern; och i slutet
af det adertonde århundradet påstod Rousseau, att teatern helt och
hållet förvänder våra moraliska begrepp och »loin de nous rendre
meilleurs et plus heureux, il nous rend pires et plus malheureux
encore»; en af den schweiziske filosofens svenska efterföljare,
häradshöfding Magnus Blix, gick till och med ända därhän att han i en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
