Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Sociala och politiska förhållanden i ryska Östersjöprovinserna. Af Ernst Lundström - De nationella motsatserna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och lettiska. Sistnämnda språk är i Dorpat utbytt mot estniska.
Slavernas (eller de egentliga ryssarnas) antal är i Livland icke
så stort, ehuru dess mera afgörande. De flesta officers- och
ämbetsplatser äro nämligen besatta af ryssar. Med
genomgående misstro betrakta ryssarna landets forna herrar: tyskarna,
hvilka ju alltsedan »Svärdsbrödernas» och »Tyska ordens»
dagar på 1200-talet och till ordensstatens upplösning strax före
svenska väldets tid varit Livlands behärskare. De representera
än i dag germansk odling och den högsta väst-europeiska
kulturen. Dock börja de nu här och där trängas undan af letter
och ester, som på de sista 10 åren — första generationen —
begynt höja sig, förvärfva universitets- och högskolebildning
och besätta platser såsom pastorer, läkare, jurister m. m. I
städerna har sedan århundraden funnits ett tyskt bildadt
borgarestånd, och numera gifvas också bland godsägarna icke så få
tyskar af borgerlig härkomst. Af de 688 privata godsen
innehades 1904 540 st. af den immatrikulerade eller å Riddarhuset
i Riga introducerade adeln (»Ritterschaft»), 54 st. af den å
Riddarhuset icke introducerade ämbetsadeln och 94 st. af borgerliga
personer och bönder; och antalet borgerliga godsägare är nu utan
tvifvel betydligt större, emedan många adelsmän efter revolutionen
sålt sina gods och flyttat till städerna eller utlandet[1].
Den livländske »baronen» — titeln lär ofta användas på
adelsmän i allmänhet — har emellertid dessförinnan sedan
århundraden suttit som en liten småkonung på sitt riddaregods. Hans
underhafvanden voro lifegna, visserligen icke i den allra
strängaste mening, i det de hade rätt till egendomsförvärf, men dock
så att de voro bundna vid godset och följde med andra
inventarier, då ett gods öfvergick i annan mans ägo. Ja, godsherren
utöfvade t. o. m. själf rättsskipning tillsammans med sina
adliga grannar på sin gård. Rymde en bonde från en gård, hade
ingen rätt att hysa honom, men hans herre däremot rätt att
med våld gripa honom och föra honom tillbaka. På 1500-talet
tog sig godsherrens makt öfver bonden stundom krassa uttryck.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
