Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Tidningar. Af Karl Hildebrand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kinkigt problem. Bör en tidning taga in bidrag i artikelform
från allmänheten? Jag tänker nu icke på småinlägg om
»Kvinnans skönhet», om »Är mannen artigare än kvinnan?» e. dyl.,
utan på allvarliga diskussionsbidrag af utomstående. Skulle man
obarmhärtigt stryka så godt som hela detta innehåll, så skulle
de stora tidningarna spara en massa textspalter pr år. Franska
tidningar intaga mycket litet från allmänheten, engelska
tidningar icke i samma utsträckning som de svenska. Återigen har
en svensk publik vant sig vid att få läsa och skrifva dylika
tidningsbidrag, och hr Lindhagen har t. o. m. utformat en sats
af den ungefärliga lydelsen, att en person som anser sig
angripen i tidning, äger ovillkorlig rätt att svara på hur många
spalter som helst. Om den satsen blefve lagfästad, blefve det helt
visst omöjligt för enskilda att ge ut tidningar; då vore staten
den enda som ägde ekonomisk rygg att dagligen utsända de
folianter, som erfordrades. Krafvet på svarsrätt för en angripen
är naturligtvis berättigadt, men redaktionen bör tillmätas
rätten att bestämma längden på svaromålet. Insändare visa ofta
en förbluffande brist på uppfattning af en tidnings
konsumtionsföremåga. En gång fick jag ett bidrag på, jag tror, c. 40
spalter om Rökstenen, och författaren bestämde själf honoraret.
Jag är öfvertygad om att han kände sig mäkta förvånad, då
han återfick manuskriptet. Detta exemplifierar omöjligheten för
en tidning att införa allt som insändes; en redaktör kan taga
blott en liten bråkdel, men redan detta vidgar textformatet
högst afsevärdt. I regel torde man för öfrigt kunna säga att
utomstående skrifva mycket vidlyftigare än journalister, hvilka
i regel få lära sig en viss begränsning.
Den uppfattning, till hvilken jag kommit, är, att en stor
tidning icke kan afvisa alla bidrag utifrån och icke heller bör göra
det. En begränsning kan ju alltid göras på detta, liksom på ett
par andra områden.
Jag skulle då först vilja peka på det statsadministrativa
reportaget. Så snart en k. kommitté aflämnar sitt betänkande,
införes i Stockholmspressen ett referat på flera spalter. Sedan
följa tidningarna inkommande utlåtanden med en
uppmärksamhet som är fullkomligt småstadsmässig. Hur många
spalter ha icke under de senaste veckorna offrats på olika
ämbetsverks utlåtanden om departementalkommitterades betänkande?
Skulle motsvarande förberedande utredningsarbeten på viktiga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
