Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Dagens frågor - Processkommissionen och häradsrätterna - Kiruna-arbetarnes emigrationsäfventyr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 509
giala domstolarna kunna i hvarje fall lia sitt berättigande endast
under förutsättning att kvaliteten hos domaren i den kollegiala och
enmansdomstolen är densamma. I samma mån som dugligheten är
större hos enmansdomaren än hos domaren i den kollegiala domstolen,
i samma mån förlora de anförda skälen i kraft. För
häradshöfdinge-ämbeten hvilka ju redan nu i stor utsträckning besättas med mera
framstående och erfarna öfverrättsdomare, borde domarekvalitet och
aflöning hållas högre än t. o. m. för domareämbetena i
mellan-instansen. Då vinna vi för den viktigaste platsen i rättskipningen —
första instansen — en domare, som icke är karriärist och icke
lämnar platsen just då han börjat växa ihop med befolkningen, utan
kvarstår som en rättvisans ständige målsman på orten med den särskilda
duglighet, som ernås endast genom lång erfarenhet och förtrogenhet
med traktens förhållanden och med den auktoritet, som en
traditionellt framskjuten ställning och ett väl aflönadt ämbete skänka.
Så hafva våra häradshöfdingar varit och äro det ännu i stor
utsträckning.
Den väg vi böra gå är därför icke att för tvifvelaktiga fördelar
äfventyra en urgammal nationell institution, hvartill endast Englands
vidtberömda rättsordning kan visa ett motstycke, utan att ytterligare
stärka densamma genom skärpt noggrannhet i urvalet vid
härads-höfdingetillsättningarna och genom skapande af möjlighet till urval
genom att göra häradshöfdingeämbetena så lockande som möjligt för
dugligt och intresseradt folk.
Utvandringen från Norrbotten, särskildt Kiruna,
till Brasilien för några år sedan omfattade väl
knappast ett tusen personer. Men tydligt är, att detta tusental
tilldragit sig en större uppmärksamhet hos den svenska allmänheten
än tio tusen, jå, vi hade så när sagt hundra tusen, som utvandrat
till Amerikas förenta stater. Alla veta vi hvarför. Det är så först
och främst till följd af de socialpolitiska förhållanden, under hvilka
denna utvandring skedde. Öfver tilltaget glimmade ett återsken af
den stämningsbrand, som 1909 års arbetsstrider tände inom hela
vårt land. Utflyttningen var en akt af desperation, en gifven följd af
den nästan sinnesberusande spänningen, de stora uppoffringarna, den
djupa besvikelsen, som varit hufvudmomenten i händelserna under
sommaren och hösten det nämnda året. Och med desperationen
förmälde sig sväfvande förhoppningar, väckta till lifs af osannfärdigt
skönfärgade framställningar, icke blott från emigrantagenter, utan ock
från landsmän boende i det land, dit färden ställdes. Och öfver
fackföreningsrörelsens centralledning såväl som öfver vissa
arbetaretidningar hvilar ännu skuggan af en »laissez-aller»-hållning, i hvilken
utan svårighet kunde afläsas till och med en positiv uppmuntran af
äfventyret. Hade ej svenskar och speciellt norrlänningar förut försökt
Brasilien som emigrationsland och i det stora hela gjort mycket
nedslående erfarenheter, så skulle man ej ha haft de kraf man nu borde
Kiruna-arbetarnes
emigrationsäfventyr.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
