Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Den albanska frågan. Af Nicolae Iorga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mödernet och genom sin faders förbindelser (denne kallar sig Ivan),
grek till sitt tillnamn, Kastriota (»slottsherre»), turk genom den
religion han som gisslan en gång måst antaga, soldnär hos
Venedig, sedermera officer i konungens af Neapel armé, gift med
en grekinna, ett politiskt verktyg för den ungerske
riksföreståndaren Johan Hunyadys kristna återeröfringspolitik — det är
svårt att se något speciellt albanskt i en sådan mans
framträdande; till och med hans standar bär bilden af den
byzantinska örnen.
Alla hans ansträngningar och strider resulterade dock till sist
för hela Albanien, äfven för de albanska emigranter, som slagit
sig ner i Akarnanien och Morea, i — det ottomanska
öfverväldet. Det kom långsamt, tog det ena stycket efter det andra och
lät öfverallt lifvet på platsen vara fullständigt orubbadt. Detta
välde var i Konstantinopel, i handelsstäderna, på de stora
allfarvägarna och vid gränserna romerskt, men i aflägsna
provinser feodalt, begärande intet annat än skatter och nya, tappra
janitsjarer. De nya herrarnas religion, krigets egen, var ägnad
att behaga detta folk, som också i stor utsträckning afsvor sin
tidigare tro. Detta tillät de mera framstående personligheterna
att täfla med representanter för andra underkufvade nationer
om att nå de högsta värdigheterna som vizirer och befälhafvare
för sultanens »slafvar». Men män som Sinan, Ferhad eller
Köprilierna äro endast ottomanska fältherrar och dignitärer. De
sakna äregirighet som albaner. Deras ursprungliga hembygd
får ingen känning af deras upphöjelse och storhet. Den
sekelgamla orörligheten hos detta patriarkaliska system utan
historiskt värde störes icke däraf.
Icke mera blir detta fallet under det ottomanska väldets
förfallsperiod, det adertonde och början af det nittonde
århundradet, då bland de ståthållare, som litet hvarstädes afskudda sig
sultanens ok, vid Donau såväl som i Anatolien, i Syrien som i
Mehemet Alis Egypten, återfinnas de framträdande gestalterna
af gegen Mahmud Budsjatli i Skutari och tosken Ali af Tebelen
i Janina. Den senare ville bli hellenisk konung, och hans
uppror mottogs med sympatier från den i pånyttfödelse stadda
hellenismen.
De enda symbolerna för det albanska nationalmedvetandet
under nittonde århundradet voro emigranter, som andligen lefde
på andra civilisationer än i den ena och än i den andra ändan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
