Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Litteratur - En svensk öfversikt öfver den europeiska konstens utveckling. Af Sixten Strömbom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Betydande partier af den medeltida bildkonsthistorien bära nog
också spår af en viss indifferens och olust från författarens sida.
Särskildt förefaller det, som om den äldre skulpturen fått sin
värdesättning väl mycket ut ifrån ofullkomligheten i frigjord
människoframställning — allt för litet från lösningen af dess arkitektoniska
och dekorativa formproblem, en malplacerad humanism som höll
t. ex. en så universell natur som Julius Lange utanför
medeltidskonstens centrala värden. I det stora hela lägges hufvudvikten — som
sig bör — på de romanska folkens konst såsom uppslagsgifvande
och kvalitativt lyckligare — kanske allt för mycket på bekostnad af
den germanska konsten, som ändå tillsist betyder det egna och
närmaste för vårt konsthistoriska medvetande.
Allteftersom skildringen flyter in på renässansens konst, får den
emellertid en fylligare och mera entusiastisk ton. Ännu inför
ungrenässansens mindre klassiska figurer, Botticelli t. ex., står författaren
ganska reserverad, men de väldisponerade kapitlen om
högrenässansens kulturförhållanden, personligheter och konstprestationer bäras
upp af ett förstående intresse, en stark glädje öfver tidens
frigjorda mänsklighet och sunda skönhetskult, en varm och pröfvad
sympati, som suggererar läsaren till fördjupade studier. Utredningen
af renässansens innebörd och uppkomst hör afgjordt till arbetets
mest vägande partier. Författaren tillbakavisar föråldrade meningar
om att renässansen skulle innebära en eruptiv pånyttfödelse,
förorsakad af ett plötsligt krafttillskott utaf antika kulturvärden och antik
formvilja. Han refererar den samtida vetenskapens bästa uppfattning,
hvilken karaktäriserar renässansen som en höjdpunkt i den bölja af
individuell energiutveckling, hvars odeciderade uppkomstfaser ligga långt
tillbaka i medeltiden. Antikens pånyttfödelse får sin oerhörda betydelse
fastslagen som formbildande dominant i tidens konst- och själsutveckling.
I framställningen af de olika konstarterna har hufvudintresset lagts
på måleriet.
För byggnadskonsten redogöres ganska ingående och med stark
estetisk betoning, skulpturen affärdas knapphändigt och utan djupare
formell förklaring men med ett märkbart psykologiskt intresse. Det
har ofta framhållits att Georg Nordensvan ursprungligen var målare,
och under läsningens gång kommer detta mer än en gång i ens
medvetande. Så som han talar om måleri — så sakligt, skarpt
iakttagande och med en sådan oskrymtad känsla för färg och linie
som uttrycksfaktor — i detta har källförteckningarnas lärda
boktrafvar varit honom till ringa båtnad.
I vår tids succesiva omvärdering af alla värden har ju också
barocktidens konst börjat fattas på verkligt allvar, dess extrema
arkitektur och dekorativa måleri ha blifvit föremål för växande förståelse
och ett respektfullt studium, inte minst sedan det psykologiska
sammanhanget börjat klarna mellan tidens högsta och minst motsagda
exponenter t. ex. det holländska måleriet och andra ytterligt originella
fenomen, fast mera utåtvända och förkonstlade.
Skildringen af barockens och rococotidens konst visar kanske
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
