Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Europas hundraårsminne och vårt. Af Sam. Clason
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
342 SAM. CLASON
beredde sig att öfvergå till Pommern, dit redan förut de svenska
trupperna öfverförts, kom ett ryskt budskap med underrättelsen
att Ryssland under dåvarande situation icke kunde lämna några
hjälptrupper alls, och med en begäran att svenskarne skulle
tåga söderut direkt mot Napoleon. Militäriskt kunde budskapet
vara förklarligt: Napoleon hade långt hastigare än man väntat
hunnit upp i Tyskland, drifvit sina fiender tillbaka och
besegrade dem just nu vid Lutzen; det fanns då naturligtvis inga
öfverloppstrupper för ryssarna. Men faktiskt var det skedda ej
blott ett nytt afsteg från gifna löften, utan också ett förebud
om huru lätt på kontinentens valplatser bundsförvanternas
intressen af politiska eller militära grunder skulle kunna komma
i konflikt med Sveriges. Och åter fick Carl Johan låta de
sistnämnda bida. Till att utan förstärkningarna sätta in
Sveriges fälthär mot fransmännen kunde han dock ej förmås.
An en gång skulle emellertid läget ytterligare fördystras.
Napoleon vann åter en seger, vid Bautzen, och följden däraf
blef i början af juni ett stillestånd mellan honom och hans
motståndare, Ryssland och Preussen. I strid mot traktaterna
mellan dem och Sverige hade detta slutits utan Sveriges vetskap
och samverkan. Men något ännu värre kunde hota där bakom:
en uppgörelse, alldeles såsom 1807 i Tilsit, mellan Alexander
och Napoleon på andras bekostnad. Äfven inom de svenska
trupperna förspordes sådana bekymmer, och knotet gjorde sig
hörbart: var man ej, alldeles såsom tidigare Gustaf IV Adolf,
af den ryske arffienden grundligen lurad ut på kontinenten utan
ringaste gagn för landet? Den nye ledaren af Sveriges härsmakt
var emellertid ej den, som tillät disciplinen upplösas; Adlercreutz
och Björnstjerna fingo hvar sin skrapa, Döbeln ställdes för
olydnad inför krigsrätt, och den uppgående stjärnan från
statskuppen 1809, Carl Henrik Anckarsvärd, sändes snöpligen hem.
Det är mot hela denna bakgrund af först olyckor, sedan
besvikelser man har att se Sveriges roll under senare delen af
1813. Carl Johan hade skådat rätt, då han bedömde
Napo-leonsväldet såsom i längden oförenligt med de öfriga europeiska
staternas frihet. Vapenstilleståndet kunde ej leda till någon
förlikning. Och när då slutstriden stod för dörren, visade sig
betydelsen för Sverige, att det hade en välrustad här i fält och
i dess spets en ledare, som kunde krigets konst och som visste
hvad han ville. Synnerligen manstarka i jämförelse med de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
