Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Europas hundraårsminne och vårt. Af Sam. Clason
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
340 SAM. CLASON
Målet var dock icke uppnådt med valet af väg, och många
svårigheter skulle möta. Skulle icke hinder möta redan i den
kraftlöshet, som det nyss stympade landet måste förete? Svaret
gafs på 1812 års riksdag, och dess innebörd var, att när det
fanns vilja, så fanns också förmåga. Riksdagen är öfverhufvud
ett af de underbaraste riksmöten vår historia allt sedan
storhetstiden har att uppvisa. Hvad som tidigare gång efter annan
förvägrats såsom omöjligt att bära, ställdes nu utan vidare till
disposition. Så godt som allt gafs, som kräfdes: nytt
manskap — beväringsinrättningen — starkt ökade bevillningar,
utvidgningar i regeringens finansmakt, jå, till och med lagar och
grundlagar rubbades för att sätta kronprinsen i stånd att föra
en kraftig politik utåt. Man kände alltjämt, att man måste
resa sig, och det visade sig, såsom tidigare, att en kraftig och
målmedveten ledning icke saknar gehör i Sverige, äfven när
den ställer stora kraf för värnandet af landets intressen.
Värre blef det med svårigheterna utåt. Grundvalen för 1812
års uppgörelse med Ryssland — »1812 års politik» — var, att
Sveriges stärkande skulle ske omedelbart och innan man af
oss begärde nya ansträngningar i striden mot Napoleon; först
skulle alltså Norge förvärfvas, i visst fall med bistånd af ryska
hjälptrupper; först därefter skulle Carl Johan med dessa
trupper och Sveriges uppträda i Tyskland för diversioner i ryggen
på de franska härar, som tågat mot Ryssland. Från svensk
synpunkt var detta grundvillkor fullt naturligt; Danmark stod
på Frankrikes sida, och det var ingalunda tilltalande för Sverige
att sända kärnan af sin här ut på kontinenten med en
dansk-norsk fiende utmed hela sin västra gräns. Stor risk kunde
också ligga i att först sätta trupperna på spel för
bundsförvanternas intressen på de europeiska valplatserna och först därefter
se sig om efter möjligheten att tillgodose Sveriges önskemål.
Carl Johan ville hafva i handen ett verkligt resultat för de
sistnämnda, innan han gick i striden för andras.
Som bekant gick emellertid 1812 till ända, utan att dessa
planer kunnat i minsta mån förverkligas. Sveriges egna
rustningar kräfde tid; England dröjde med sin anslutning; Ryssland
behöfde själft alla sina trupper för att motstå det franska
angreppet; och under sådana förhållanden vågade Carl Johan
icke börja aktionen. Det var ett streck i räkningen och ur
flere synpunkter oroande. Tiden hade gått, kostsamma rust-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
