Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Europas hundraårsminne och vårt. Af Sam. Clason
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
336 SAM. CLASON
de franska härskarne ändtligen drefvos ut och särslitna
landsdelar åter fingo foga sig samman. Äfven våra dagars stora
tyska enhetsverk har ju hämtat sina starkaste impulser från
det nationalitetstankens uppvaknande, som var befrielsekrigets
både grund och frukt.
I dessa 1813 års tilldragelser af världshistorisk räckvidd var
som bekant också Sverige med. Skall man se bort från det
därute, och skola vi själfva tyst gå det förbi? Man kan
måhända befara båda delarna.
Hvad särskildt oss själfva beträffar, finnes kanske hos mången
ej så litet af en uppfattning, att segrar på utrikespolitikens och
krigets fält icke numera få anses »ideella» nog för att kunna
prisas; krig är så barbariskt. Men äfven om så är, möter dock
här en felsyn. Ty det är intet förhärligande af kriget, om man,
när det en gång brutit ut och måste genomkämpas, ger sitt
erkännande åt dem som tack vare målmedveten förberedelse,
själfuppoffring och mandom vinna segern. Många svenskar
hafva nog i år hyllat bulgarernas hjältemod. Men vi hafva
verkligen rätt att känna lika varmt i fråga om egna framgångar.
Så skall man kanske också vilja gå 1813 förbi, därför att
den svenska vinsten af striden, Norge, numera är borta. Man
kan ju säga bortslarfvadt. Men det motivet duger icke heller.
Folken skola, likaväl som den enskilde, lära ej blott af sina
framgångar, utan ock af sina missgrepp; och den svenska
generation, som ej inser att äfven den ej blott kan gå framåt utan
också gå vilse, känner ej med tillbörligt allvar sitt eget ansvar.
Äfven om 1813 års minnen vore idel sorgeminnen, finge man
därför ej bara gå omkring dem; blundade man också för dem,
vore de ändå icke borta med vare sig sina lärdomar eller sina
följder.
I själfva verket hafva emellertid 1813 års minnen äfven för
Sverige en helt annan innebörd. Man skall blott se dem ur
det rätta perspektivet. 1813 medför äfven för oss den afgörande
vändningen till det bättre. Ty bakgrunden är den djupa
förnedring, som kort förut drabbat oss, den kanske djupaste
olycks-dal, dit Sveriges folk någonsin dittills sjunkit.
Till olyckorna hörde först och främst riksstympningen 1809.
Man kallar den understundom »förlusten af Finland». Uttrycket
är i viss mån vilseledande. Dels var det ej blott »finska»
landsdelar, som rycktes bort; i norr följde äfven gammalsvenska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
