Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Dagens frågor - En svensk förvaltningshistoria - En rumänisk historiker och politiker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
själfva verket bilda försöken att inordna denna korporation i det
förvaltningssystem som skapades för och af tidens uppgifter ett af
de väsentligaste dragen i den svenska statsorganisationens historia.
Den äldre historieskrifningen har onekligen under påverkan af nyare
konstitutionella teorier röjt en viss benägenhet att uppfatta rådet i
analogi med en modern konselj; därför har också konungarnes
ständigt återkommande direkta och oförmedlade samarbete med kansliets
föredragande och expedierande ämbetsmän från »sekreterareregementets»
dagar ända fram till Karl XII:s kansliordning och Gustaf III:s
konseljer gärna framstått blott som en beklaglig och föga legitim yttring
af maktfullkomlighet och kungligt egensinne. Mot dylika tendenser
innebär föreliggande framställning en väl afvägd reaktion. Att konungen
handlade de löpande ärendena tillsammans med dem som
dagligen läto bruka sig i förvaltningen framstår i Sverige lika väl som i
utlandet som det normala och ursprungliga. Och äfven sedan
konungarnes kraf och de egna anspråken på en politisk roll förmått
provinsmagnaterna att binda sig vid hufvudstaden och
förvaltningsarbetet, var det snarare ett bestämmande inflytande vid de viktigare
principiella afgörandena än en ställning som daglig konselj rådet som
sådant kräfde. De långa tider, då rådet under konungens frånvaro
eller omyndighet faktiskt verkade som regering, medförde väl anspråk
på ett regelbundnare inflytande på regeringsärendena, men den äldre
traditionen bröts ej därför. Det föreföll ju så naturligt, att myndig
konung skulle afgöra löpande ärenden i »sitt kabinett» tillsammans
med den föredragande och eventuellt andra förtroendemän, att äfven
frihetstiden — om än med normer som uteslöto konungens
personliga godtycke — i vissa fall bibehöll denna form. Med de
utgångspunkter utvecklingen hade har det väl snarare hägrat för rådets
ärelystnad, att dess mening i större eller mindre utsträckning skulle
bli bindande för konungen. Det är dylika anspråk, stärkta under de
långa perioder, då rådet verkat som korporativ regering, hvilka
återspeglas i Magalottis i denna tidskrift omnämnda skildringar från
Stockholm och som, sedan de omildt tillbakavisats af enväldet
segrande trängde igenom vid frihetstidens början. — En öfversikt af
den svenska centralförvaltningens historia hade väl ej på länge blifvit
skrifven, om den ej behöfts för praktiska syften. Så länge vi sakna
en svensk Carlbergfond, synas de humanistiska vetenskaperna i vårt
land oftast komma att bli beroende af dylika tillfälligheter, då det
gäller att lösa större uppgifter. Man måste därför se med
tillfredsställelse, att den ifrågavarande kunnat läggas i så kompetenta händer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
