Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Orsakerna till det ottomanska rikets utträngande ur Europa. Af Nicolae Iorga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som låg inom deras trånga gränser. Att man skulle kunna
kväfva dessa känslor och sträfvanden genom att göra turkiska
språket obligatoriskt i de kristnas skolor, genom att öfvervaka
lärarna eller utnämna nya sådana, genom att låta välja
representanter för de olika nationaliteterna till medlemmar af
riksenhetens parlament, genom att insätta dessa nationaliteters ledande
män i den oafsättliga senaten och genom att till rekryter i
armén upptaga bulgarer, serber och rumäner — det var
otvifvelaktigt en mycket naturlig illusion, men icke dess mindre en
illusion. Den provinsiella själfständigheten skulle ha kunnat i
viss mån tillfredsställa de separatistiska sträfvandena, men denna
autonomi skulle säkerligen äfven ha vållat ständiga och
våldsamma konflikter mellan de täflande nationaliteterna, som
nästan öfverallt bodde blandade om hvarandra, och
centralmyndigheten hade då måst medla som allas beskyddare och följaktligen
äfven som allas fiende. Att afstå områden eller intressesfärer
åt rofgiriga eller hämndlystna grannar hade varit att för all
framtid nedsätta den nya regimens anseende. Denna synpunkt
var orsaken till det sega motståndet i Tripolis-kriget; den
»afskyvärde» Abdul Hamid hade ju likväl ända sedan 1878 lyckats
hindra rikets stympande.
Om statens nya herrar åtminstone hade förstått att politiska
organismer icke skapas genom lättvindigt lånade formler utan
allenast genom krafter, som långsamt växa sig starka, om de
hade riktat sina ansträngningar på att höja rikets turkiska
element, som ännu äro gudfruktiga, nyktra och laglydiga, om de
hade aflyssnat Abdul Hamid hans hemlighet, att dra i långdrag
de problem som han inte kunde lösa, om de hade erbjudit de
forna rajahs, som ägde en fullkomligare och mognare
militärorganisation och dessutom finansiellt stöd hos Europa, som
mera litade på deras förhoppningsfulla ungdom, ett pålitligt,
hederligt förbund — så hade kanske deras ansträngningar krönts
med framgång. De borde samtidigt ha skonsamt bevarat de
två enda element, som på allvar voro att räkna med för ett
ottomanskt försvar, innan landtbefolkningen kunde hinna väckas
till ett sannolikt oöfvervinneligt motstånd i försvarskamp för
ett nationellt Turkiet. Det ena af dessa två element var Islam,
den enda moraliska kraft, som fanns tillgänglig i brist på
nationalkänslan, hvilken skulle ha kraft minst femtio år för att
hinna växa till en makt. Det andra var den gamle sultanen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
