Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Orsakerna till det ottomanska rikets utträngande ur Europa. Af Nicolae Iorga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förklaringsgrund, som tillskrifver turkarnes olycka den härskande
rasens underlägsenhet. På sin höjd skulle man kunna
medgifva att de underkufvade slavernas och grekernas
karaktärsegenskaper försvagades i den nya, snart af egoistiska passioner
behärskade omgifning hvari de försattes.
Islam själf har sin del i ansvaret. Oföränderlig, ur stånd
att anpassa sig efter nya, rastlöst verksamma tiders kraf,
har denna religion beseglat det folks öde, som bragts inom dess
härskarområde. Sådana undergifna grubblare, som vänta det
gudomliga ingripandet till deras bistånd och som bära nederlag och
olyckor såsom gudomlig tuktan, kunna icke segrande stå emot
de stolta och djärfva representanterna för en initiativkraft, som
bryter väg genom disciplineradt arbete. Ej heller får man
glömma, att officerarne vid Lyle-Burgas och Tsjataldja
mestadels voro tviflare, oberörda af den moraliska drifkraft religionen
kan gifva och rent af stolta öfver sitt förakt för profeten och
hans föråldrade lära. Man bör också erinra sig, att den gamla
»fanatismen» bannlysts från lägren och att den nya regimens
härar räknade tusentals kristna, kanske t. o. m. judar. Själfva
muhammedanerna i dessa härar hyste ej sina förfäders fasta
tro på att Allah vid ett krig mot de otrogna föraktar dessa och
förföljer dem med sin oblidkeliga hämnd; ej heller riktade de
såsom förfäderna sin förväntan mot den himmel som är alla
goda krigares eviga hemvist och där sinnligt lockande fröjder
som belöning vänta dem som stupa i striden för den sanna
trons försvar. Då efter den allmänna panikens inbrott
imamerna kommo för att enligt gammal osmansk ritual predika
»det heliga kriget», kunde deras förtviflade röster ej skaffa seger
åt de soldater som kämpade för de rättroendes behärskare, och
kanhända vacklade tron på seger också hos dessa hämndens
apostlar.
Det torde alltså vara ungturkarna, som med oskickliga
händer gifvit dödsstöten åt detta rike, som de hoppats kunna
föryngra genom den franska revolutionens trosartikel: frihet,
jämlikhet och broderskap, genom det djärfva och barnsliga försöket
att sammansmälta alla de olika folkslagen till en osmansk
enhet, som icke skulle ha behållit något af den religiösa
exklusiviteten eller af sultanens själfhärskardöme. De upproriska
macedoniska garnisonsofficerarna, stadsbefolkningarna som
brunno af begär att få hissa det fria Turkiets flagga, den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
