Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Orsakerna till det ottomanska rikets utträngande ur Europa. Af Nicolae Iorga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
någon tid kunna fördröja en utveckling, hvilken torde vara
oundviklig och säkerligen äfven är nyttig för mänsklighetens allmänna
intressen.
Hvem kan man då tillskrifva förtjänsten af att så hastigt ha
ersatt detta ofruktbara förtryck, hvilket förvisso ej lyckats trygga
vare sig den ekonomiska produktionen eller någon civilisatorisk
gemenskap, med dessa nyvaknade nationella krafter, som lofva
ett hastigt och lyckligt uppsving? Det har sannolikt aldrig
funnits några lifsdugliga stater, i stånd att inom den omgifning,
som frambragt och bevarat dem, under normala förhållanden
bibehålla och utveckla sig, som oväntadt och häpnadsväckande
fallit sönder inför det plötsliga framträdandet af något nytt, genom
sina militära, politiska och kulturella egenskaper
oemotståndligt element, hvaremot intet kunde sättas som värn. Om
nämligen lifsdugligheten hos det besegrade, kanske genom en
förlamande öfverrumpling eröfrade riket, i sanning varit en
verklighet, så reser det sig efter någon tid ur nederlaget. Till och
med om det är ur stånd att återupplifva det forna namnet på
den organism det representerade, så ingjuter det dock i den
genom dess nederlag skapade nya statsbildningen en ande, som
är dess egen och som — liksom den latinske skaldens Græcia
capta eller de under germanska härkonungars välde bragta
romerska provinsernas invånare — förmå efter sitt beläte
omforma och moraliskt behärska »den vilde segraren». Flaggan
och det officiella namnet äro icke alltid träffande uttryck för
en stats inre skaplynne.
Så kommer det icke att gå med osmanerna. Förkrossade af
det slag som drabbat deras religion, deras enda återstående
föreningsband, komma dessa fattiga bönder att öfvergifva sina hem
och söka sin tillflykt inom de länder som styras af deras
trosfränder, khalifens ämbetsmän. De som stanna kvar —
mestadels stadsbor — komma, utan revanschdrömmar och utan
gnagande längtan efter hvad som är oåterkalleligt förbi, att
framlefva sitt lif som förr inom sina anspråkslösa fäderneärfda
yrken. Med den nya ordningen förlika sig t. o. m.
muhammedanismens ledande män, såsom redan skett i det rumäniska
Dobrudsja, där de utgöra konung Carols trognaste och
tacksammaste undersåtar, eller i östra Bulgarien, där de valt
deputerade, som i parlamentet i Sofia gått med på krigsbeslutet
— beslutet om »korståg mot Mohammed V»! Och de förlika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
