Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Undervisningen i fackskolan för väg- och vattenbyggnadskonst vid Tekniska Högskolan. Af J. G. Richert - Undervisningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
erfarenhet. Den som föreläser i ett s. k. tillämpningsämne, t. ex.
vattenbyggnadskonst vill gärna meddela sina elever de
modernaste företeelserna inom facket; han måste därför hvarje år
framlägga nya exempel och utgallra gamla; om han försöker
sammanfatta sina föreläsningar, blir han praktiskt taget aldrig
färdig. Läraren i ett grundläggande ämne, som år efter år
föreläser samma teorier och skrifver upp på taflan samma formler,
bör däremot ganska lätt kunna utgifva sina föreläsningar.
Endast ett fåtal lärare hafva emellertid fullgjort sina skyldigheter
i detta afseende. I regeln är eleven hänvisad till sina
anteckningar från professorns föreläsningar, och om detta
studiematerial blir tillfredsställande, beror mindre på hans förmåga att
anteckna än på lärarens förmåga att föreläsa.
I detta sammanhang må det tillåtas mig att såsom exempel
anföra ett namn. Nuvarande regeringsrådet Lindstedt var, efter
sina elevers samstämmiga omdöme, typen för en god föreläsare.
Hans metod bestod helt enkelt däri, att han, vänd mot eleverna,
långsamt och logiskt utvecklade sina beräkningsgrunder och
sedan på taflan nedskref formler och ekvationer. Hvarje
uppmärksam elev hade tid att i sin anteckningsbok nedskrifva
både hvad professorn sagt och hvad han skrifvit. Vore alla
lärare sådana, skulle öfveransträngningen blifva en saga blott.
Men att följa ett så lysande exempel är tyvärr icke möjligt för
enhvar, det har jag många gånger med ledsnad fått besanna.
Den som är intresserad af sitt ämne och någorlunda liflig till
sitt temperament kommer lättare att tillhöra en motsatt typ,
»pratkvarnen», som med ryggen vänd åt eleverna, under
oafbrutet talande, skrifver taflan full med siffror och figurer och
sedan blixtsnabbt stryker ut alltsammans. En i snabbskrift
förfaren elev hinner möjligen att anteckna hvad läraren skrifvit,
men omöjligt hvad han därunder sagt, och när så tentamen
kommer, måste han hämta sin visdom från en samling
obegripliga »Lieder ohne Worte». Resultatet gifver sig tillkänna i
masskuggningar och omtentamina.
För att bespara eleverna alla svårigheter, obehag och
tidsförluster, som medfölja ett sådant undervisningssystem, synes mig
vara nödvändigt, att den omnämnda skyldigheten verkligen
fullgöres. Antingen måste läraren beviljas erforderlig tjänstledighet
för att nedskrifva sina föreläsningar, eller får någon assistent
eller annan medhjälpare under hans kontroll göra en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
