Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Stormaktspolitiken under Balkankrisen. Af Verner Söderberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kan man dock erinra sig, att stormakterna utfört ej så litet
mer än äfven de mest sangviniska tänkte sig som möjligt vid
krigets början. »Man får räkna stormaktsdiplomatien till
godo, att den kunnat rida ut stormen tills nu», yttrade sir
Edward Grey i underhuset den 25 mars, när omsider efter
förhandlingar från början af januari månad Albaniens
gränser i norr och nordöst fastställts, och därvid den kinkiga
Skutarifrågan fått sin principella, sedermera först efter en
ny oroande kris bekräftade lösning. Hittills har onekligen
stormaktskonserten »ridit ut stormen», hindrat den befarade
»allmänna konflagrationen» och bevarat den yttre enighet,
hvars sprängning i alla händelser sannolikt skulle ha gifvit
signalen till mycket vidtgående konflikter, hotande både
världsfreden och stormaktsgruppernas inbördes sammanhållning.
Redan detta negativa resultat kan ej skattas nog högt.
Till en början gällde det att vid själfva krigsutbrottet
förhindra komplikationer mellan Österrike och Balkanstaterna
rörande Novibazar. Österrike hade åren 1879—1909 hållit
de viktigaste därvarande småstäderna besatta som ett
accentuerande af sitt intresse af fri handelsväg ned till Saloniki
och som ett hinder för förening mellan Serbien och
Montenegro. Skulle nu Österrike kunna afhållas från att förnya
ockuperingen och skulle det kunna förmås att tolerera
serbiska och montenegrinska truppers inmarsch i denna dess
gamla »korridor»? Österrike gaf med sig under förbehåll af
att vid fredsslutet återkomma till skyddandet af dess »vitala
intresse», öppenhållandet af en ej af oöfverstigliga
tullbommar spärrad handelsväg ned till Egeiska hafvet. Däremot
förblef man vid Ballplatz otillgänglig för alla Poincarés
försök att till »lokaliseringens» tryggande förmå alla makter att
högtidligen proklamera sin »désintéressement» på
Balkanhalfön. Det föreföll några dagar osäkert, om förslaget gällde
en »désintéressement absolu», hvilken Wientidningarna
fördömde som meningslös, eller endast en »désintéressement
territorial», som Parispressen lika enstämmigt förordade
såsom nödvändig pant på frånvaron af Europas fred hotande
landutvidgningsplaner. Såsom själf — i olikhet med alla
andra stormakter — äfven en Balkanmakt kunde och ville
Österrike-Ungern ej förklara sig »ointresseradt» af Balkans
framtida öde ens i territoriellt afseende, men i parlamentstal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
