Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Stormaktspolitiken under Balkankrisen. Af Verner Söderberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dåvarande konseljpresidenten Poincaré, den 27 oktober i
Nantes skulle tolka den eniga stormaktspolitiken, så förekom
i talet ej ett ord om status quo. Ett slag hade nämligen stått
vid Kirk Kilisse. I stället frambar han varmhjärtade
önskningar om krigets lokalisering samt en försäkran om att
makterna voro enigt beslutna att göra allt för att detta
blodiga krig skulle »vid första möjliga tillfälle bringas att
upphöra». Fyra dagar senare gick ryske utrikesministern
Sasonov ännu ett steg längre och lät i en officiös intervju förstå,
att »Europa måste räkna med en förändring». Den 5
november, således mindre än en månad efter det eniga
maktspråkets afgifvande, kom dess första fullt officiella och
offentliga återtagande i form af grefve Berchtolds förklaring inför
delegationerna:
Vi äro beredda att i vidsträckt mån erkänna den nya situation,
som skapats genom Balkanstaternas segrar.
Asquith skyndade efter ytterligare fyra dagar att i
Guildhall i det tal, hvari han enligt officiöst franskt vitsord »på ett
beundransvärdt sätt sammanfattat trippelententens åsikter»,
energiskt förklara, att »östra Europas karta måste göras om»
och att »segrarne få ej beröfvas segerns frukter». Denna
raska utveckling från folkrättsförpliktelsernas till
fälttågsresultatens status quo sammanfattades med sedvanlig
formuleringsskicklighet af Poincaré några dagar senare. Upphofsmannen
till formeln af den 8 oktober yttrade nämligen i ett stort tal
den 14 november:
De allierades lysande framgångar och de tunga offer de pålagt sig
gifva dem dagligen nya rättigheter, som ingen längre tänker bestrida dem.
Man hade på föga mer än en månad hunnit långt från lord
Crewe’s barska »under inga omständigheter»! Och på den
nya vägen marscherade sedan stormakterna så raskt, att de
samfälldt vid den stora fredspåtryckningen på Turkiet genom
kollektivnoten af den 17 januari 1913 ytterst hotfullt varnade
Porten för att »motsätta sig makternas råd och sålunda
förhindra fredens återställande». Garanterna af Turkiets
integritet, som dessutom ofta under krigets lopp erinrat om sin
strängt neutrala hållning, uppfordrade då Turkiet att till
fienden bl. a. uppgifva det ännu oeröfrade Adrianopel, trots
denna fästnings väsentliga betydelse för hufvudstadens
framtida trygghet. De beledsagade denna förmaning med direkt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
