Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Litteratur - Pacifistisk upplysningsfilosofi. Af Herman Brulin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
granskar i hvilken grad dessa talrika traktater kunna anses innebära
verkliga fredsgarantier, blir nog resultatet ej så lysande.» Af särskildt
intresse äro hans slutord: »Det torde ej kunna nekas, att om det
skulle lyckas att åvägabringa en konvention af antydda innehåll
mellan två makter sådana som Nordamerikas Förenta Stater och
England, så måste hvar och en erkänna, att skiljedomstanken på allvar
öfverskridit utopiernas gränsmärken». — Traktatens åvägabringande har
som bekant alltjämt ej lyckats!
Är denne författare försiktig i sina förutsägelser om framtiden, så
har då docenten Sven Brisman inte ratat profetians gåfva, då han i
n:r 3 går att nekande besvara frågan: Är världsfreden en utopi?
Det vore orättvist mot en vetenskapsman af hans annorstädes
bevisade kunskapsrikedom och begåfning att återhålla ett uttryck af
undran öfver att finna hans namn under denna »framställning af
kriget ur historisk och ekonomisk synpunkt».
Han har tydligen låtit sin blick förvändas af Norman Angells
be-berömda »Synvilla» med dess just i dessa dagar något bistert
humoristiskt klingande paradox, att kriget i själfva verket redan är en
öfvervunnen ståndpunkt, hvartill han själf fogar den ur ingen synpunkt
mindre glada läran, att hvad som återstår för världsfredens
fullständiga realiserande är ganska obetydligt i jämförelse med hvad som
redan skett.
Det hela är ju så solklart. Utvecklingen har haft bruk af kriget,
nu har Utvecklingen inte längre bruk af kriget, kriget har blifvit
meningslöst, »rudimentärt», och skall alltså försvinna. Se bara på
historien! Först var det så, att den ena staten åt ut eller upp den
andra. Sedan nöjde den ena sig med att göra den andra till lydrike.
Sedan nöjde den ena sig med bara småbitar af den andra — hade
man på 1860—70-talen lefvat kvar i den »låga uppfattningen» om
världsherraväldet såsom eftersträfvansvärdt, så skulle »Tyskland» kanske
kunnat realisera det: det »skulle då förenat Österrike och Frankrike
med sig, och sedan hade ej mycket varit kvar». — Nå, men efter
småbitsskedet? Hade Utvecklingen uppfört sig som den borde, skulle väl
nästa fas i denna den aftagande statsaptitens historia vara den
absoluta mättnaden och världsfredens inträde. Men läsaren stöter i
stället plötsligt på ett nytt »högre utvecklingsskede», som befinnes
innebära ett i systemet egentligen alldeles opassande element —
nationalitetskrigens. Dock, »med 1870-talet har emellertid kriget förlorat
äfven denna uppgift: att vara ett medel för nationalitetsidéns
praktiska genomförande. Men därmed har kriget äfven förlorat allt
existensberättigande.» Visst finns det litet trassel kvar på Balkanhalfön,
»men i stort sedt kan man säga, att kriget för Europas del är en
öfvervunnen ståndpunkt.» Visst finns det i Europa ännu »ett osäkert
moment» i »Ryssland, som ej genomträngts af västerländsk åskådning
eller förlorat den primitiva expansionsdriften», men: »I hufvudsak är
emellertid saken afgjord»!
För Europas del nämligen. Ty plötsligen stöter läsaren på ännu
ett nytt och lika opassande moment — kolonialväsendet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
