Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Litteratur - Nyare svensk prosakonst. Af O. Wieselgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
52 NYARE SVENSK PROSAKONST
lugn, att den nära nog efterlämnar intrycket af en psykologisk
dissektion, och man kan ej annat än förvåna sig öfver att den härrör
från en kvinnlig hand. Hur mycket mera medkänsla finns det icke
— sans comparaison för öfrigt — i en annan skildring af en
liknande typ, Flauberts Rosanette i L’Éducation sentimentale!
Emellertid är Marika Stiernstedts framställning trots sin kyliga indifferens
som helhet sedt både värdefull och intressant. Detsamma gäller
äfven bilden af Danielas manliga motsvarighet, Douglas Christinas,
hvars ömkliga, rotlösa och kringflackande existens författarinnan vetat
ställa i en lika skarp som obarmhärtig belysning. Men vid sidan
af dessa båda har boken endast föga att erbjuda af personskildring.
Vilhelm Arbin, Danielas förste make, som författarinnan velat skildra
som en sympatisk och intelligent person, troligen för att skaffa något
afbrott i bokens eljest föga respektabla karaktärsgalleri, är ingenting
annat än en tom och liflös marionett, och de öfriga figurerna äro
alltför flyktigt skisserade för att kvarlämna något egentligt intryck
hos läsaren. Detta kommer boken att trots sina förtjänster verka en smula
utdragen. Särskildt träder detta i dagen därigenom att ingen af
hufvudpersonerna genomgår någon som helst utveckling. Från början
till slut rör man sig inom samma miljö af osympatiska personer,
hvilka omsorgsfullt bibehålla sina osympatiska vanor och böjelser,
och i längden kan äfven den tålmodigaste läsare få mer än nog af hela
sällskapet.
Det arbete, som Hjalmar Söderberg efter två års tystnad utsändt i
bokmarknaden, är till sin yttre form af helt annan art än hans senaste
lilla journal intime, Hjärtats oro. Denna gång har han vidgat ramen
för sina betraktelser. Den allvarsamma leken är afsedd att vara en
bredt anlagd roman, som skall gifva läsaren ett tvärsnitt ur Stock*
holmslifvet under de senaste tjugu åren, låta honom följa den då
uppväxande generationens tanke- och känslolif, dess ställning till tidens
stora händelser och slutligen visa honom hvad som blifvit resultatet
af det hela. Att författarens ursprungliga afsikt gått i denna riktning
bör väl få anses bestyrkt genom de eljest ganska öfverflödiga
antydningar om de senare decenniernas viktigaste politiska och kulturella
tilldragelser, som han lagt in i sin skildring. Men det måste
erkännas, att sammanhanget i allmänhet är af tämligen löslig beskaffenhet;
berättelsen om Arvid Stjärnbloms och Lydia Stilles kärleksäfventyr
står icke i närmare samband med samtidens allmänna historia än
järnställningen till ett skelett med de knotor, som man hänger upp
på densamma. Någon bild af det slutande nittonde århundradets
intellektuella fysionomi har författaren sålunda ej lyckats gifva,
hvilket emellertid ej hindrar att hans skildring äger ett stort värde som
tidshistoriskt dokument. Han visar oss många liffullt och kvickt
uppfattade episoder ur hvardagens Stockholm sådant det lefde och
rörde sig i sina vanliga sysselsättningar med alla hvardagens
lidanden och förhoppningar blandade om hvarandra på samma nyckfullt
oberäkneliga sätt som i verkligheten. Men det finns något som
författaren icke har kunnat ge, och det är verkliga karaktärer och verk-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
