Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Dagens frågor - Skolbyråkratism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 465
Det hände nyss, att rektor vid ett högre allmänt
läroverk i Göteborg tog en pojke från gymnasium på
bar gärning vid öfverträdandet af ett utfärdadt påbud samt genast
kvitterade detta med en örfil. Med större respekt för blodsbandets
oskrifna lag än för läroverksstadgan och alla särskilda bestämmelser
ryckte då pojkens broder till hans undsättning och våldförde sin rektor.
Denne, som törhända på en gång är en resolut och human karl, ansåg
sig själf ha felat genom det första slaget och gjorde upp saken så, att
tertius Interveniens, som ju till sist blifvit hufvudpart, fick göra offentlig
afbön och därpå förskonades från vidare straff. Läroverkskollegiet
var emellertid ej härmed tillfredsställdt utan dömde syndaren till
relegering, dock mot en sig reserverande minoritet. Öfverstyrelsen för
rikets läroverk slutligen, hvilken domen skulle underställas, upphäfde
densamma och lät saken vara afslutad med rektors tidigare
uppgörelse. Men för att icke rektor skulle bli alldeles utan sin anpart,
resolverade öfverstyrelsen, att han genom den där örfilens utdelande
låtit ett fel komma sig till last, hvarför han också erhöll en liten
påminnelse i den delen.
Utomstående böra säkert vara tacksamma att inte behöfva fälla
någon dom i en dylik affär. Det kan vara möjligt, att rektors
ursprungliga lösning af saken var fullkomligt riktig; det kan ock hända,
att kollegiet dömde säkrare än sin chef; det kan slutligen hända, att
hvarje särskildt steg på den här instansbanan betecknat ett felgrepp,
större än det närmast föregående. Att afgöra mellan alla de där
möjligheterna, det kräfver en sakkunskap, som vi andra nog få vara
tacksamma, att vi inte behöft skaffa oss. Ty skolfrågor och
disciplinära skolsaker höra icke till de angenämaste samt torde säkert vara
bland de mest tids- och tålamodsfordrande man kan tänka sig.
Ett moment i den berörda affären torde emellertid äfven
lekmanna-folket ha en så pass utpräglad mening om, att den gärna bör uttryckas.
Öfverstyrelsens skrapa till rektor för örfilen, den var väl ändå ett
obe-höfligt och därför dess mer bedröfligt utslag af byråkratisk
rättstillämpning.
Så vidt kändt har ingen påkallat Öfverstyrelsens åtgärd för den
där famösa örfilens skull, utan styrelsen har funnit sig själf böra
ingripa. Nå jå, hade det varit en stationsinspektor, som på det viset
näpst en extra bankarl eller något annat i den stilen, då hade
naturligtvis vederbörande styrelse, dit förloppet på ena eller andra vägen
kommunicerats, bort fästa uppmärksamhet därvid och träffa nödiga
mått och steg mot upprepande. Men det är allt en helt annan sak
med skolorna.
Somliga finna det bra, andra förfasa sig däröfver, men för båda
gäller det trots allt, att skolorna nödgas i uppfostringshänseende
öfvertaga och besörja en god del af hemmens uppgifter. Därför måste
skolan äga en paternell straffmyndighet lika väl som hemmet, och det
går absolut inte an att söka binda den i några från den allmänna
rättsskipningen lånade högtidliga former. Vid en skola, som har
lyckan att domineras af en stark uppfostrarpersonlighet, skall näppe-
Skolbyråkratism.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
