Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Prof. Hjärnes bok om revolutionen och Napoleon. Af Helge Almquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
REVOLUTIONEN OCH NAPOLEON 26fr
svarar det fromma svekets konstgrepp. Ingen kan med skäl
påstå, att revolutionens panegyrister i det fallet varit mindre
fångna i jesuitisk moral än sina »jesuitiska» motståndare, om
det också oförbehållsamt skall erkännas, att en Aulard gjort
mycket också för revolutionstidens rent vetenskapliga utforskning.
Hjärne företräder ingen partiuppfattning i fråga om revolutionens
ursprung och utveckling. Man förnimmer å ena sidan icke ens
ett aflägset eko af den dityramb, som Lamartine uppstämde till
revolutionens ära och som för öfrigt själf blef en
inledningshymn till den stora omhvälfningen år 1848: »Töcknen skingras,
fördomarna vika, andarna befrias, tyrannerna darra, folken resa
sig, tronerna ramla . . . Kampen till döds för det mänskliga
förnuftets rätt är oändligt mycket ärorikare än de segrar på slagfältet,
som senare skulle följa.» Men man förmärker å andra sidan
föga af det våldsamma anatema öfver revolutionen, som Taine
tre decennier senare i eldskrift ristade: »I Egyptens tempel,
heter det hos Clemens Alexandrinus, finner man alltid, sedan
prästen efter en högtidlig hymn dragit förlåten åt sidan från
det allra heligaste, att guden tillbedes i form af en krokodil,
en orm eller något annat hiskligt djur. — Men man behöfver
icke gå till Egypten för att finna krokodilkulten; det fanns
tillräckligt af den i Frankrike vid det adertonde århundradets
utgång.» Det kan till och med tyckas, att Taine (oafsedt hans
öfverord) blir något snäft affärdad, och är det månne rättvist
att kalla hans ståndpunkt, sådan den framträder i »Les origines
de la France contemporaine», för mer estetisk än politisk?
För Hjärne äro i hvarje fall revolutionens män hvarken
värdsfrälsare eller krokodildyrkare, utan rätt och slätt människor,
välmenade och dåraktiga, frihetsälskande och tyranniska,
hetsande mot de maktägande och själfva hetsade till döds, fulla
af motsägande doktriner och passioner, endast småningom
uppfostrade att förstå behofvet af lag och ordning, af en myndig
och osplittrad regering. Själfve Napoleon förlorar sin gloria af
halft öfvermänsklig storhet, och hans medhjälpare eller
medtäflare framträda med sin rätt till del i ansvar och framgång;
alla lättköpta försök att skapa en historisk predestinationslära
blifva i detta och andra fall afvisade. Revolutionens psykologi
belyses med förkärlek genom exempel från kyrkostridernas
område, och abbé Grégoires personlighet får en fylligare
teckning än de bekanta skräckmännens; det religiösa problemet i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
