Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Ernst Josephson och Strömkarlen. Ett fragment ur ett konstnärslif. Af Karl Wåhlin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
534 KARL WÅHLIN
Han var nu ej längre gossen, som lockades af tonerna från
Näckens fiol, såsom i dikten från 1872, han var själf den osälle
Näcken som spelade sin giga blott för att döfva sina kval och
smärtor. Den elegiskt drömmande sagogestalten från föregående
år undergick en förvandling i hans fantasi och stod för honom
som hans eget sönderrifna och marterade innersta jag.
Tanken att vid Trollhättan göra studier till Näcken hade han
nu uppgifvit. Han hade, säges det, af sina kamrater blifvit
öf-vertalad att begifva sig tillbaka till Eggedal, där han 1872 hade
undfått idéen till denna komposition, som nu skulle uppnå sin
definitiva gestaltning. Förmodligen var han lätt öfvertalad. Han
önskade sig tillbaka till sin ungdoms känslointryck och
fantasi-lif, och han hoppades att de skulle återvakna under intrycken
af samma natur som hade framkallat dem.
I slutet af mars skref han till systern Walfrida:
»Jag funderar på att resa till Eggedal i slutet af maj och
sedermera in i vSverige, kanske till Dalarne, och så hoppades jag kunna
taga vägen öfver Stockholm fram mot hösten, men jag kan ännu
ingenting bestämma. Jag ämnade nämligen göra studier till Näcken
och sedan måla småtaflor, som man möjligen kunde förvandla i mynt.»
I ett följande bref heter det om resplanerna och
framtidsutsikterna :
»Jag längtar att få resa ut till landet för att studera ute i det
fria. Det var så länge sedan jag var i tillfälle därtill. Det är
minsann inget lätt yrke att svänga sig fram på detta konstens område, i
synnerhet för den som icke är praktisk och förstår att göra nyttiga
bekantskaper. Men det ligger nu en gång i mitt lynne att jag aldrig
kan närma mig någon i själfviskt syfte. Det går väl med mig som
med så mången annan att jag lefver ändå tills jag dör.»
I slutet af maj lågo redan en hel del af kamraterna på
landet: Larsson, som bodde i Grez, Pauli och »alla de unga», och
Bergh hade rest hem. Men ändå var det rätt många vänner
som infunno sig vid Gare du Nord, när Josephson en dag i
senare hälften af juni stod i begrepp att lämna Paris. De
frukosterade alla tillsamman hos Fox midtemot stationen:
Vallgren med fru, Pauli, som då hade återkommit, Calle Möller,
Hasselberg, Axel Munthe, Teodor Lundberg och fru
Anne-Charlotte Edgren, som anländt till Paris just lagom för att komma
ned till stationen och säga farväl till Josephson.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
