Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Dagens frågor - Professor Sundbärgs aforismer om det svenska folklynnet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 453
Sannt och träffande anger professor Sundbärg några utmärkande
svenska karaktärsdrag, delvis förut iakttagna af andra, delvis kanske
först genom honom riktigt framdragna i ljuset. Han talar om vårt
folks lätta sorglöshet, om svenskens varma kärlek till naturen, men
bristande intresse för människorna, om det svenska umgängeslifvets
torftighet i ideellt afseende, om svenskens kritiklösa beundran för
allt utländskt och brist på nationell instinkt, om svensk inbördes
afund, liberalismens klent utvecklade nationalkänsla, svenskens
lång-synthet som kontrast till danskens närsynthet, hans lättsårade
rättskänsla, bristande förmåga att leda ekonomiska företag, böjelse för
öfversitteri i den dagliga sammanlefnaden o. s. v. Det mesta af detta
är öfvertygande sannt och ofta slående uttryckt, och man känner att
klandret kommer från en lidelsefull patriot, är en tuktan i kärlek.
Men — författaren slår lika obestridligt ej sällan öfver och skjuter
bom, när han kärleksfullt utsänder sina pilar mot svenskarne, för att
nu ej tala om det hatets pilregn, som hela boken igenom susar öfver
Öresund. Där har man för öfrigt, sannolikt med rätta, känt sig mindre
träffad än sårad af professor Sundbärgs anklagelser.
Ett af hans grundpåståenden är, att Sverige till sin olycka »sofvit
öfver nationalismens tidehvarf». Man kan, åtminstone om man är
historiker, fråga sig om denna 1800-talets nationalism i alla dess
gestaltningar verkligen var ett nödvändigt genomgångsstadium för
hvarje anständig nation och om dess frukter genomgående voro så
tilltalande och hälsosamma som professor Sundbärg tyckes anse. Det
engelska folket har utan märkbar sömn redt sig bra nog utan något
egentligt motstycke till den kontinentala nationalismen, hvars rot ju
väsentligen var en stark reagens mot främmande förtryck och till
hvars yttringar hörde språkfanatism och språkstrider, för hvilka i
England liksom i Sverige förutsättningarna saknats. Den kontinentala
nationalismen förde fram Tysklands enhet och underlättade skapandet
af Italiens enhet, men den blef t. ex. för greker, tjecher, serber,
norrmän och andra ett sött, berusande vin, som vållar mer nationell oreda,
mera oklart famlande och mer oresonlig nationalfåfänga än dessa folk
egentligen mäktat bära. Ej heller har nationalkänslan varit — än
mindre är den — i Sverige försjunken i sådan dödssömn som
reminiscenser från 1880-talet tyckas ha förledt författaren att tro. Man
häpnar öfver paradoxer, sådana som att svensken aldrig visar energi
annat än i arbetet för främlingar och allra hälst för Sveriges fiender,
att »orätt mot en svensk af en främling aldrig upprör Sveriges folk
— blott orätt mot en främmande», att Linnés minne nedsatts på alla
sätt i vårt land, helt enkelt därför att han var svensk» o. s. v. Mycket
af hvad som härvid i boken säges om skandinavismen är sannt,
men dess karaktär af utflöde ur tidens nationalism, låt vara grund
och en smula kraftlös, låter sig ej förnekas, och som en illvillig
dansk uppfinning i uteslutande egennyttigt syfte låter den sig ej
af-färdas.
Det bjuder emot att närmare ingå på professor Sundbärgs
omdömen orn danskarna. Den enklaste taktkänsla borde ha hindrat honom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
