Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Parlamentarismen. Af Carl Hallendorff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
396 PARLAMENTARISMEN
varande skulle möta dettas öfverflyttande till vårt land. Där
äro först och främst en del konstitutionella hinder af rätt
betydande styrka. Ett sådant är den egendomliga form
tvåkammarsystemet hos oss fått med tvenne likaberättigade
kamrar, hvilka till på köpet i budgetfrågor kunna ofta nog sägas
utgöra en enhet. Faktiskt utesluter denna anordning, så
länge den består, hvarje tanke på att öfverföra vårt öfverhus
till någon sorts konstitutionell reserv. Oförnekligt är ju också
att den sista valreformen hos oss så långt ifrån gick i den
riktningen, att den tvärtom genom att tillföra första
kammaren nya element af mera demokratisk karaktär, ökat
kammarens väsenslikhet med den andra och därmed gifvit
densamma ännu fastare grund än förr för sina anspråk på »lika
makt och myndighet».
I detta sammanhang bör erinras, att upplösningsinstitutet,
regeringens makt att genom nya val vädja till folkets mening,
är så godt som oundgängligt för verklig parlamentarism. Hos
oss finnes visserligen ett dylikt institut på papperet, men i
följd af de allmänna valföreskrifterna är det till värde och
verkningar så begränsadt, att det knappast kan användas
såsom annat än ett slags referendum i en isolerad fråga, såsom
skedde 1887. En andra kammare, som i alla fall måste
förnyas hvart tredje år, och en första kammare principiellt
ordnad för successiv förnyelse, ingendera lämpar sig rätt väl
för upplösningsexperiment, hvars inre raison ju alltid är att
trygga en regeringsmajoritet för god tid framåt.
Allt som allt, det är tydligt, att problemet att få fram en
stark härskande majoritet som enda grundval för
regeringsbildandet ingalunda kan för närvarande med lätthet lösas
hos oss. Först måste genomföras en formlig omreglering af
kamrarnas inbördes förhållande. Men om ett yrkande i den
vägen upptages och drifves, ha vi alla utsikter att få en skarp
och långvarig författningskonflikt med olägenheter kanske
vida större än de frukter, nian ville vinna.
Vidare lär ej kunna förnekas, att hela vår uråldriga
konstitutionella utveckling placerat kungadömet på ett helt annat
sätt i centrum af Sveriges politiska lif, än hvad förhållandet
varit i England. Inte ens där är ju kungamakten, som länge
förkunnats vara egentligen en social institution och framför
allt bärare af en del respektabla gammaldags emblemer, fullt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
