Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Filosofi och politik. Af Oscar Wieselgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILOSOFI OCH POLITIK 365
Larsson yttra, att realisterna från år 1880 utförde ett stort
nydanmgs-verk genom att gå ut i verkligheten för att hämta ny näring åt
diktningen. Den tidigare svenska tendentiösa och sociala
realismen var icke så långt aflägsen att man icke helt enkelt kunde
anknyta till dess uppslag. 1880-talets originalitet ligger mindre
på det rent litterära området än på det allmänt intellektuella:
det var en ny lifsåskådning, grundad på Darwin och
kombinerad med en generell politisk radikalism, hvars element
ursprungligen hämtats från Stuart Mill, som de införde i vår
kultur, däremot icke några nya rent litterära former. Det är af vikt
att fasthålla detta för att icke vid värdesättande af 1880-talet
råka ut för att gifva detsamma förtjänsten af uppslag, som
redan långt tidigare blifvit genomförda.
En del uppsatser i föreliggande arbete äro slutligen ägnade
åt en mot Vitalis Norström riktad antikritik. Öfver hufvud taget
har meningsutbytet mellan dessa båda filosofer mera bidragit
till att fixera deras respektive ståndpunkter än att bringa dem
närmare hvarandra. Som Norström riktigt påpekat, beror detta
tvifvelsutan ytterst på en genomgående olikhet mellan deras
personligheter. Hufvudsakligen framträder detta däri, att de
röra sig med väsentligen skiljaktiga värdebegrepp. Vitalis
Norström ser mera med Fichtes ögon och fäster sig helst vid de
objektiva värdena, Hans Larsson däremot synes mig ha
starkare känsla för de subjektiva. Därigenom komma deras
argument ofta att röra sig på alldeles skilda plan, och under dylika
omständigheter kan diskussionens positiva utbyte ej blifva
särdeles betydande. Hans Larssons hufvudsakliga invändning gent
emot Vitalis Norström är att denne enligt hans mening ofta
skjutit öfver målet vid kritiken af hans yttranden och tillagt
honom åsikter, hvilka han icke är benägen att erkänna såsom
sina. I ett och annat fall må denna invändning ha sitt
berättigande, men otvifvelaktigt är, att Hans Larsson ej sällan
uttrycker sig i så vaga och obestämda former, att han måste
vara beredd på att få stå för äfven tämligen vidtgående
slutsatser, hvilka kanske mot hans vilja kunna dragas ur hans
ord. Särskildt när det som i föreliggande fall är fråga om
svårlösta och invecklade problem gäller det mer än någonsin
att som regel för sitt uttryckssätt taga Rochefoucaulds
beundransvärda maxim »dire tout ce qu’il faut et ne dire que ce
qu’il faut».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
