Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Sverige genom konstnärsögon. Några brottstycken. Af Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVERIGE GENOM KONSTNÄRSÖGON 353
göken i vårnätterna, och på Upplands vintriga slätt, då man
fröjdades åt offerblodet på snön och rusig och vild blotade för
god årsväxt.
Det svenska landskapet är i allmänhet oplastiskt. Stora
horisonter finner man vid sjöar och älfvar, men höjderna äro,
om Norrland undantages, föga betydande. Leende, täckt,
inbjudande bli, särskildt då det gäller Mälardalens
landskapsform, de ord, som komma först på tungan. En af dem som
bäst förstått själfva den svenska själen i detta landskap, är prins
Eugen. Ett lyriskt drag, en lust att se både den yttre och den
inre tillvaron i ton är svensk, och häri ligger nog äfven den
psykologiska förklaringen till det begär att berusa sig, som af
ålder legat i folkkaraktären. Det högsta uttrycket för detta
svenska drag är Bellman, i hvars dikter rus och drömmeri,
ystert lifsjubel och djup melankoli förena sig. Detta begär att
se landskapet »stå i ton» är väl också förklaringen på de många
taflor, som målas hos oss med ämne från natten, helst
sommarnatten, då en blek skymning öfverskyler alla brister och
stämmer ner alla skrikande färger. Stämningen blir fulltonig
och enhetlig. Liksom nattviolen i våra skogar om natten doftar
starkast, så öppna sig många blyga svenska sinnen och utsända
sitt bästa och innersta, då de se landskapet i drömmens på en
gång främmande och välkända belysning, och en brygga slås
mellan verklighet och dröm.
Upplands knalliga natur, som afbrytes af leriga slätter, har,
åtminstone om kusten mot hafvet och Mälaren undantages, kanske
ej så mycket som lockar målaren, ehuru den nya
landskapsskolan visat, att de obetydligaste motiv kunna afvinnas den
största skönhet. Den svenske konstnär, som mer än någon
annan lärt oss att se Sverige, är född på Upplandsslätten. Bruno
Liljefors har visat, att det främst gäller att »rycka ut» den
skönhet, som finnes öfverallt. Det är dock skogen och hafvet han
främst älskar, och han målar dem snart sagdt sedda från djurens
synpunkt. Han målar, har man sagt, en andfamilj, som en
and skulle måla, om hon kunde. Andmamman kastar en för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
