Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - »Modern teologi». Af August Johansson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MODERN TEOLOGI 343
människan hade kommit så långt, att hon började
reflektera öfver sin egen religion, icke nöjde sig med att helt enkelt
dyrka högre makter utan försökte klargöra för sig, hvarför hon
så gjorde — då började teologien. Men den tanke, som
sträfvade att komma till klarhet på denna punkt, var samma tanke,
som försökte förstå tillvaron i öfrigt, och rörde sig i samma
banor, hvilket af tillvarons områden den än grubblade öfver.
Men snart fann tanken, att dess första försök att förstå tillvaron
voro otillräckliga; det tillkom nya iakttagelser, som vände upp
och ned på de gamla förklaringsförsöken och förde tanken in
i andra banor. Lättast och tidigast skedde detta i fråga om
uppfattningen af den yttre, sinnliga verkligheten. Då uppstod
frågan, om tanken skulle våga sig in på de nya banorna, äfven
när den sysslade med religionens helgade värld, eller om deil
skulle hafva två olika sätt att arbeta, allteftersom den sysslade
med religiösa eller s. k. profana spörsmål. Den moderna
teologien väljer det förra alternativet, den omoderna det senare.
Det ligger i sakens natur, att detta val är urgammalt och
ständigt nytt. För den, som har förmåga, vore det ett ytterst
lockande arbete att studera igenom religionernas, icke bara
kristendomens, historia sedd just från denna synpunkt. Här
må det vara nog att påminna om några drag i
reformationstidens fysionomi.
Den tidigare medeltida vetenskapen var auktoritetstroende.
Så kom renässansen med lösen: till källorna! Bort med
mellanhandsstudiet, gå till verkligheten själf! Nu blef frågan: skulle
detta tillämpas också på religionen? Det fanns många teologer,
som blefvo gripna af den nya lösen i sitt vetenskapliga arbete
för öfrigt, t. ex. i fråga om de klassiska språken, men stannade
kvar på förrenässansens stadium i fråga om religionen; de
slungade grammatikernas auktoritet och gingo till den klassiska
litteraturen själf, men i teologien satte de mellanhänderna,
kyrkofäder, kyrkomöten, doctores ecclesia?, påfvar, öfver
förstahands-källorna, bibeln och den egna erfarenheten. Det fanns andra,
som gjorde försök att konsekvent gå till källorna men vände
om på halfva vägen- Och det fanns åter andra, som verkligen
gingo till källorna så konsekvent, som de förmådde. Låt oss komma
ihåg de tre typerna Eck, Erasmus, Luther, den omoderne, den
halfmoderne och den möderne teologen. Typerna äro lärorika bl. a.
för att visa, att teologiens modernitet kan gå hand i hand med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
