Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOK ANMÄLNING AR OCH LITTERÄRA NOTISER.
5»7
Om »En uppfostrare» kan jag fatta mig kortare. Boken handlar om en
naiv ung man, redaktör för en Malmötidning, naiv både som politiker och
erotiker, hvilken uppfostrades till sann mandom och frihet af Nisse Svensson,
tidningsman och gammal Lundaöfverliggare. Det är O. H:s afsikt att i denne
Nisse måla en öfverlägsen humorist och människokännare, ett sprakande
titan-snille, en ursprunglig obändig naturkraft, och åtskilliga granskare, t. o. m. af
den rang som E. Alkman, hafva duperats af Nissefiguren samt funnit honom
»oförliknelig». Nämnde kritiker beklagar, att O. H. så länge stängt sig inne
i sitt lilla kapell för att »sköta sina fina nerver. Det är som en säker
kontra-basist, som gripits af äregirigheten att kvintilera på en första fiol.» Ty O. H.
har på »ett gröfre instrument» uppnått »konstnärlig kraft och säkerhet».
I sanning förunderligt! En bok full af obetydliga episoder, tomma
samtal, uddlösa repliker, tröttande enformighet i situationer, en bok utan tankar,
utan form och utan poesi, men af en otrolig råhet och med en den
klumpigaste kärlekshistoria som pièce de résistance, då nämligen Nisse Svensson, för
att etiskt konsolidera sin unge vän redaktören, särla en aftonstund inburar
honom med en honom fullkomligt obekant flicka, dotter af ett afsigkommet
subjekt, och på detta smakfulla sätt stiftar hjonelag och ett räddande äktenskap
— en dylik bok prisas som en litterär märkvärdighet af hög rang! Detta
Nisses sätt att uppfostra finner E. Alkman »obetalbart, på samma gång det är
välmenande och hjärtegodt».
Nisse Svensson en humoristisk figur! En ram, otreflig, rå skånsk
bonddräng, som skolgång och universitetslif ej ens skrubbhyflat, typen för en »vräkig
halfherre. Ur hans mun går en oafbruten ström af grofheter, men på 197
sidor icke ett enda attiskt saltkorn. Man hör alltid en bullrande urladdning,
men ser aldrig någon blixt.
Brandes parodierar någonstädes karaktersteckningen i Ingemanns
historiska romaner: riddarne skilja sig från hvarandra endast därigenom, att den
ene bär en blå, den andre en röd, den tredje en svart hjälmbuske o. s. v.
Något liknande är det i en »En uppfostrare». Alltid presenteras den
odräglige Nisse Svensson »krämtande», »med buskiga ögonbryn», »med
kranieansikte» och framför allt med »cylindern djupt ned i pannan». — Fru Nenni,
lektorskan, framställes alltid med »det lilla trubbansiktet», Bob drager ständigt
»förtvifladt i sitt stora gula pipskägg», bondkvinnan »blickar alltid med klara
blå ögon» o. s. v. Oupphörligt samma uttryck.
Hur O. H. skrifver humoristisk poesi, framgår af följande korta utdrag ur
en visa om juden Barup, som Nisse föredrager och som skall vara antisemitisk:
"Till maka han bara ha-de
En Sara från Mønterga-a-de,
som var som de andra a-sen
af denna aptitliga ra-a-sen;
och Meta hon var en su-ii-ggaf
och Isak han vardt en sku-u-gga"
etc.
En skolgosse i sjette klass kunde inte gjort det sämre, men omöjligt sà
plumpt. Visans innehåll kan för öfrigt icke refereras.
»En uppfostrare» vore värd hvarken att läsas eller recenseras, om den
inte utpuffats som ett betydande verk snart sagdt inom hela den nyeuropeiska
litteraturen.
Det kan icke hjälpas: O. H. är nu som i sin första diktsamling blott en
efterklangsman; det är Levertins »Småmynt», Strindbergs »Tjänstekvinnans
son», Bernh. Meijers omöjliga »Excelsior», Geijerstams »Erik Grane» m. fl.,
som gå igen i ofvanstående två böcker. Hans långa, tröttande detaljmålningar
äro hållna i 1880-talets realistiska manér, trots att O. H. själf tror sig vara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
