Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOK ANMÄLNING AR OCH LITTERÄRA NOTISER. 5»7
populär, för allmänheten uppfattlig bild af skalden som personlighet. Han
har ork i boken på ett i allmänhet lyckligt sätt löst den uppgift, han satt sig.
Men ej endast skalderna i förhållande till deras tid, äfven denna tid själf
tecknar han förträffligt. De inledande öfversikten med hvilka han börjar sin
bok, äro gjorda med stor talang. Klart och åskådligt blottar sig i dem den
skildrade tidens hela lynnesart, de strömningar, som fyllde densamma och på
den tryckte sin prägel. Detta gäller ej mindre den allmänna karakteristiken
af Frihetstiden, med hvilken epok Lindgrens litteraturhistoria egentligen
begynner. Det gäller i fullt lika hög grad den karakteristik han i raska men liffulla
linjer uppdrager af den tid, som föregick Frihetstiden och ur hvars
egendomligheter dess egendomligheter utvecklades: Storhetstiden — Karlarnes och
Gu-stavernas, de stora krigarbragdernas, den politiska och nationella lyftningens,
Olof Rudbecks och Dahlstjernas tid.
Denna epok var ju ej på samma gång den litterära storhetstiden, den
andliga lyftningens tid. Denna följde hos oss liksom i Spanien efter den politiska
storhetstiden, men, som sagdt, utan att känna den politiska storhetstidens lynne
skulle man ej fullt kunna fatta och förstå lynnet hos den vittra. Därför är
denna första återblick af stor vikt och är det af ett grundläggande värde för
arbetet i dess helhet, att man får den sa verkligt väl gjord som Lindgren
lyckats göra den.
Han visar sig där förträffligt undgå alla ensidigheter och öfverdrifter i
sin metod. Det är framför allt tidens inre karakter han skildrar, den inre
utvecklingen af folklynnet han följer, de krafter och strömningar i detta, som
taga sig uttryck i handlingarne och gifva dessa deras riktning, han låter oss
känna, de driffjädrar till hela vårt historiska framträdande under detta
tidehvarf, som han sammanfattar i de fyra egenskaperna kungatrohet,
hjältedyrkan, renlärighet och föräldralydnad. Fullt logiskt framlägges äfven
utvecklingen härifrån till den lynnesart, som tryckte sin prägel på frihetstiden, huru
denna utveekling var en naturlig följd ej blott af de yttre tilldragelserna utan
äfven af den halt de fyra nämnda egenskaperna hos vårt folk hade. huru de,
när de hvilade pa den fria och frivilliga öfvertygelsen grund, under trycket
af de politiska hvalfångarne vid storhetstidens slut måste ombildas till
parti-höfdingevälde, världslig och andlig skepticism och en än kritiserande, än
tanklöst njutningslysten individualism, på samma gäng som den abstrakta idealism,
som under storhetstiden låg bakom det hela, gick öfver till en ganska
praktisk realism.
Författaren skildrar detta både åskådligt och objektivt, sà objektivt till
och med, att man skall läsa ganska uppmärksamt mellan raderna för att finna,
inom hvilkendera riktningen han innerst med sina sympatier hör hemma. Mot
denna bakgrund tecknar han sedan, sà att man fullt väl förstår
förutsättningarne för deras utveckling och det konsekventa däri, de bilder af skalder och
skriftställare han i denna del för läsaren uppdrager: den älskvärde egoisten
Tessin, den föga älskvärde idealisten Höpken, den som frihetsifrare kallt
beräknande och som hofman – mirabile dictu — entusiastiskt hängifne Dalin,
den af sina känslor behärskade Hedvig Charlotta Nordenflycht, den idylliskt
känslosamme Creutz och den retoriskt styfve Gustaf Fredrik Gyllenborg, hela
raden af till ansatserna och uppslagen mer än till hvad de verkligen
åstadkommo betydande dramatici, Bellman, i hvilken såväl den svenska naturen
som det svenska lynnet under denna tid i alla dess skiftningar fann det rikaste
och mest lefvande uttryck, hans själsfränder Wallenberg och Hallman m. fl.
Samtliga dessa porträtt äro i hög grad lefvande. Men några af dem
tilltala dock framför de andra. Dessa äro Dalins och Bellmans. Minst lyckad
synes bilden af Hedvig Charlotta Nordenflycht vara. Det förefaller nästan
som författaren själf ej riktigt skulle ha förstått denna så specifikt, så utpräg-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
