Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ett nyromantiskt skaldeideal. 56 I
kastets bornerade och anspråksfulle upplysningsfilister, som sedan bland andra
mobilier öfverfördes till »Lycksalighetens ö» (Astolfs hofläkare).
En bifigur af motsatt art är den i utkastet skisserade unge trubaduren,
Deoläti beundrare och lärjunge, alldeles såsom en Zeipel eller Kjellander
blickade upp till Atterbom. Aleard — ett namn ur Fouqués Zauberring — är
en oskyldigt sorgfri poetisk ungdom, som paras samman med den glada Rosa,
Florinnas tärna, och som sjunger glossor, spelar cittra och deltager i
melodram. Hans egentliga uppgift är dock att höra på Deolätus, och han talar
om deras respektive poesier alldeles så, som Attersboms drabanter skulle göra,
om de sammanställde sin egen dikt med mästarens.
Då man från trubadurens sånger, som dock tycktes så lyckade deras art
medgifver, komme till Deoläti, märkte man nämligen »en viss obeskriflig
högre och djupare kraft, som magiskt trängde in i själens innersta rymder, grepe
hjärtat vid dess rot» o. s. v. Detta tecknar originalitetens verkan, jämförd
med rutinens eller talangens — och jag hemställer, om man icke erfar något
slikt, då man från Hammarskölds eller t. o. m. Hedborns lyrik kommer öfver
till Atterboms. Och det är »själfva grundklangen, själfva den innersta
elementaranden af Deoläti poesi», som hänför — också detta träffar in på Atterboms
dikt, där föreställningskomplexen spelar en relativt underordnad roll emot det
som är stämning, själ, själsmusik. Och äfven då Deolätus »rörde sig bland
föremål —–mera lätta, sinnliga och f]ärilsartade», äfven då behölle »hans
röst någonting till det högsta tänkbara upplyftande» och tillika vemodigt, som
dock upplöstes i harmoni.
Detta träffar kanske icke i regel in på Atterboms färgskimrande
blomster och kolibrilyrik af det antydda slaget, (om än på många af hans
»Blommor»). Men typisk för skaldens poesi är just dess sträfvan att nå, uppåt »det
högsta tänkbara», och inåt »hjärtats rot».
III.
Svartkonstmästaren Deolätus, som i sagan är en biperson, hade hos
Atterbom utan tvifvel ställts som den verkliga centralfiguren. Det märktes redan
i kalenderfragmentet, och i prosautkastet från 1818 styrkes det genom själfva
längden hos de scener, som analysera hans själslif, och som därmed åt hela
utkastet gifva dess främsta psykologiska och litteraturhistoriska värde.
För det första är Deolätus ett själfporträtt. För det andra är han ej,
som de öfriga, färdig en gång för alla utan ses i en utveckling. För det
tredje leder denna utveckling fram till Atterboms personliga ideal af skald och
skaldiskt sinne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
