Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nordiskt idrottslif i forntiden.
Mången torde föreställa sig, att våra dagars sträfvan för väckande
af idrottshåg bland ungdomen skulle innebära något nytt här i norden.
Äfven ett flyktigt studium af den gamla isländska sagolitteraturen visar
dock tvärt om, att idrotten har gamla anor äfven i norden, — ja, att
under tiderna närmast fore och efter kristendomens införande
kroppsöfningar och kämpalekar förekommit bland våra förfader i en omfattning,
hvartill man alls icke kan vänta, att vår tid skulle kunna uppvisa någon
motsvarighet.
Sagorna omtala, att nordborna med stor förkärlek bedrifvit
kroppsöfningar. I en tid, då styrka, mod och krigiska bedrifter voro så högt
skattade och så nödvändiga för en och hvar, som ville i alla lifvets
skiften stå som en man, var det helt naturligt, att den unge framför allt
sträfvade efter att varda herre öfver en sund och stark kropp. Härdande
idrotter och kämpalekar ingingo som en hufvudbeståndsdel i nordbornas
uppfostran, hvilket var helt naturligt, då deras gudalära förhärligade
styrka, härdighet, vighet och skicklighet i vapnens bruk. Våra fader
funno leda vid veklighet och sådana njutningar, genom hvilka
mannen förlorar sin viljekraft och sin tillit till egna krafter, men funno
njutning i allt, som spänner mannens krafter till det yttersta. Känslan af
hälsa och fysisk kraft eldade dem, och att pröfva krafterna i manliga
dåd var dem en njutning. Redan vid späda år insöpo de sinne och lust
för kämpalekar, och snart trådde hågen till stora ting. Att blifva en
man var den unges sträfvan, att sedan förblifva en man var hans mål
och hans heder, och när slutligen mannakraften aftog, offrade han sig
modigt och oförskräckt åt Odin. Att lefva stridbart, dö hjältedöden och
sedan komma i skaldens sång var den samhällsande, i hvilken
nordmannen uppväxte.
Karakteren i nordbornas idrottsöfningar var täflan, en täflan med en
bakgrund af ridderlighet och ömsesidighetskänsla, en känsla af tillit och
godt kamratskap till motståndare — så vid seger som nederlag — jämte en
känsla af förakt för hvarje oredligt vunnen fördel. Samlingsplatsen för
deras idrottsöfningar var Guds fria natur, skogar, fält och berg, men
framför allt lekvall och »skotbaka». Vid hvarje ting, folkmöte, samkväm eller
marknad, »köpstämma», erbjödo sig tillfällen till härdande idrottstäflingar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
