Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
för att skaffa sig tillräckligt många och tillräckligt dugliga sådana.
Redan fredsförhållandena visa oss tydligen behofvet af reservofficerare, och
vägen är öppen för danandet af sådana, men utan minst ettårig tjänst
under fanan för alla kunna vi icke hoppas att få se den synnerligen
mycket beträdd. De bästa reservofficerarne äro emellertid de, som förut
stått i verklig tjänst. Antalet af dylika, som icke uppnått åldersgränsen,
är emellertid försvinnande litet, ty den, som utan pension öfvergår till
reserven, förlorar sin pensionsrätt, och detta vilja naturligtvis icke många
underkasta sig. Här är också tydligen något att göra, och något, som
kan göras för ringa kostnad.
En dylik frivillig gallring inom officerskårerna skulle dessutom
medföra det goda, att befordran ginge litet raskare, ty nu är den såsom
bekant i allmänhet tröstlöst långsam. Att blifva kapten efter tjugo, major
efter trettio års tjänst är föga hugnerikt och rent af skadligt för tjänsten.
Om vår armé skall kunna motsvara de anspråk, som, särskildt med dess
nuvarande brokiga sammansättning, ställas på densamma, måste befälet
först och främst föryngras, så att män i sina bästa år ställas i spetsen
för kompanier och bataljoner, så att officerarne icke slitas ut i
underordnade befattningar, innan de hinna till en något så när själfständig
verksamhet. Genom att på nyss antydt sätt öppna vägen till reserven och
genom att nedsätta åldersgränserna för majorer och officerare af högre
grader — en redan i och för sig oafvislig nödvändighet[1] — skulle denna
föryngring utan allt för stora uppoffringar kunna ernås, och funnes
därjämte utväg att med pension afskeda sådana officerare, som äro
oförmögna att fullgöra sin tjänst, så kunde vi hysa godt hopp, att våra
officerskårer under ledning af kunskapsrika, förståndiga och
handlingskraftiga chefer och generaler skulle motsvara de anspråk, som de nittio
dagarna, som en utsträckt värnplikt, och som kriget ställa på dem.
Att en föryngring, en fullständig omdaning af våra
underofficerskàrer äfven är af behofvet påkallad, torde lätt inses, och den högt
utvecklade volontärinrättningen skulle väsentligt underlätta en dylik åtgärd.
Det skulle dock leda oss för långt att här ytterligare söka utveckla denna
fråga.
Summan af saken torde vara den, att vårt krigsväsende, vår armé
gjort stora framsteg under de tre år, som förgått, sedan urtima
riksdagen förde in dem på nytt spår, att vår armé nu mera måste anses vara
användbar i krig, men att dess förbättrade skick framkallat en del
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
