Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
__ UNDERVISNINGEN I HISTORIA.
-329
fostran bör möta lärjungen, just då han är som mest mogen och står
myndighetsåldern närmast.
Historien synes mig vara ett i hög grad uppfostrande ämne — hvad
ju för öfrigt är en gammal sanning. Den visar I:o statens lif och
utveckling: detta vidgar blicken öfver medborgarlifvet i dess helhet; II:o
världskulturens gå?ig: detta verkar humaniserande; III:o personlighetens
betydelsef frihetens bruk och missbruk: detta ger lärdomar af största
etiska värde.
Med hänsyn till detta senare må framhållas, att det biografiska
elementet bör i historien få en betydande plats. Den enskildes inflytande
på samhället, och tvärt om, bör betonas ; det, som i hans lif varit
epokgörande, vare sig i form af inre själsstrid eller yttre händelse, må
markeras. Dock bör sanningen i skaldens ord icke förbises, när en enskild
stor människas lifslopp tecknas:
"Hårförarn ensam vinner icke slaget,
De djupa leder vinna det åt honom.*
jag menar således, att historien bör i stort omfång och på rätt sätt
brukas i folkuppfostrans tjänst, ty den kan gifva förträffliga bidrag till en
solid fosterländsk och human lifsåskådnings uppbyggande samt gifva
starka viljeimpulser åt den unge både såsom enskild och medborgare.
Däremot bör detta ämne icke missbrukas till att i unga hjärnor
inslå massor af detaljspikar, en oriktig metod, eftersom under sekler och
årtusenden af människosläktets utveckling detta minnesmaterial växer i
oändlighet, medan däremot människohjärnans belastningsförmåga blir sig
mera lik.
Vi skola lära för lifvet, och ensamt detta kan kontrollera
undervisningens kärnfullhet. Mig tyckes, som om man i Sverige icke alltid
förstått att rätt bruka våra historiska minnen. Vi äga en dyrbar skatt i
dem, och vi svenskar hafva en storartad historia, men det hela tyckes
vara i allt för stor utsträckning ett dödt kapital och det både dä man
iakttager de s. k. bildade klasserna och menige man. Hos de förra äro
t. ex. historiska samtal skäligen sällsynta, likaså verkligt historiskt intresse,
och för de senare är historien en opraktisk, onyttig ramsa af årtal,
fältslag och regentlängder. Mycket ofta är historia i skolorna ett af
lärjungarna skydt ämne. Äro de uttråkade af historieskelett? Hafva vi ondt
om historielärare med historiskt sinne och förmåga att lefvandegöra det
förflutna? Ett ord af Spener rinner mig i hågen: »ett släckt kol tänder
ingen brasa», ett ord att behjärtas af alla ordets män i skola som i kyrka.
— Med det feta, tidt och ofta missbrukade slagordet »opraktisk» betitlar
mången äfven s. k. bildad svensk historieundervisningen, åtminstone när
den bjudes åt de arbetande klassernas vuxna ungdom. Denna hänvisas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
