- Project Runeberg -  Svensk Tidskrift / Femte årgången. 1895 /
295

(1870-1940)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

RELIGIONSMÖTET I CHICAGO.

295

det; och då jag sett bland så kallade afgudadyrkare människor, hvilkas
öfvermän i sedlig karakter, i anda och kärlek jag ej sett någonstädes, då
stannar jag och frågar inig: ’kan synd afla helighet?’" — —

— — "Så som vi finna, att på ett eller annat vis vår
naturbeskaffenhet kommer oss att förknippa idén af oändlighet med idealet af en blå
himmel eller ett haf, allnärvaron och helighetens idé med idolen en kyrka,
en moské eller ett kors; så ha hinduerna förknippat helighetens, renhetens,
sanningens, all närvarons och alla andra högsta föreställningar med särskilda
bilder och former." — — "Människan har att varda gudomlig, att få det
gudomliga fram i allt större klarhet. Bildstoden, templet, kyrkan, böckerna
äro blott stöd, hjälpmedel under hennes andliga barnaår. Hon har att gå
vidare, ej stanna vid detta." — —

— — "Hör denne samme allvarlige man, som böjde knä för
bildstoden, längre fram i lifvet tala om nya, inre strider och sträfvanden:
’Honom förmår ej solen gifva uttryck för, ej heller månen, ej heller stjärnorna,
ej heller ljungelden och all annan eld vi kunna tala om; men det är af
honom de alla lysa.’ Och likvisst fördömer han ej bruket af bilderna eller
kallar det synd. Han ser tvärt om tillbaka därpå såsom på ett sitt lifs
naturnödvändiga utvecklingsskede. ’Barnet är fader till mannen.’ Skulle det
väl vara riktigt dömdt af en till hög ålder hunnen att kalla barndomen en
synd och ungdomen en synd? Och lika litet känner sig hinduisten
nödgad till sådant.

"Om en människa med tillhjälp af en bild lyckas väcka hos sig
medvetenheten om sin gudomliga natur, vore det rätt af henne att kalla det
en synd? Vore det ens riktigt, sedan hon kommer öfver det skedet, att
kalla det en villfarelse? För hinduens åskådning färdas människan icke
frän villfarelse till sanning, utan från sanning till sanning, från lägre till
högre sanning." — — — "Men, en fråga till. Hur kan hinduen, hvars
hela tankegång centraliseras i Gud, hysa förtroende till buddhisten, som
är agnostiker, och till jainiten, som är ateist?

"Buddhisterna sätta icke sin lit till Gud. Men hela kraften i deras
religion är vänd åt hvarje religions stora centralsanning, evolutionen af en
Gud utur människan. De ha ej sett Fadren, men de ha sett Sonen. Och
den som har sett Sonen, har sett Fadren.

"Detta, bröder, är en kort antydan om hinduernas åskådningssätt.

"Hinduen må ha misslyckats att utföra alla sina planer. Men om
någonsin en universalreligion skall uppkomma, måste det vara en af ort och
tid ej afhängig, oändlig som den Gud, den predikar, hvars sol lyser lika

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Feb 20 23:17:38 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svtidskr/1895/0301.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free