Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LANDSBYGDSINTERIÖRER.
225
Men ibland kan man nog känna sig nedslagen och tro, att all ens
sträfvan är bortkastad, samt tycka, att det hela ser hopplöst ut.
Du skall få höra något groteskt — kalla det gärna en ny Zolaisk
*page (Tamour», om du så vill, men skratta inte. Jag medger dock, att
jag trots min indignation ej kunnat låta bli att göra detta.
Har du följt så mycket med ditt svenska folks lif »i skogar, på fjäll
och i Dalom», att du vet, hvad »absolutism» och »blå bandet» äro?
Sannolikt har du det, men säkert förstår du ej till fullo, hvad betydelse dessa
ting ha just i denna omgifning. Nå väl — jag skall ej skrifva någon
afhandling i nykterhetssaken. Kort och godt, »blå bandet» spelar en mycket
stor roll särskildt bland ungdomen och äfven bland de unga flickorna.
Jag vet mer än ett exempel på, att den unga fastmön eller hustrun
genom att antaga detta band och dess förpliktelser förmått draga mannen
med sig och på så vis kunnat införa en helt annan ton i hem och
kretsar, där »råmaterialet» varit som mest ohyfladt. Detta är således en
kvinnosaksfråga — på landsbygden!
Men »blå bandet» har också en afvigsida; det leder ofta nog till
hyckleri och till »skåpsuperi», och detta förslappar karakter och seder
mer än uppenbar dryckenskap.
I socknens utkant ligger en stor gård med traditionellt
tvåvåningshus och långa fönsterrader; den öfre våningen har aldrig blifvit fullt
inredd; men på rutorna har man målat gardiner och — stolryggar, så
att de vägfarande skola tro, att det är en mäkta dråplig herrgård, de åka
förbi. Mannen i gården är för öfrigt rik och har en son, hvilken som
modesak anlade »blått band» i knapphålet. Men samtidigt Ack han, hettes
det, svår magkatarr och måste regelbundet intaga vissa matskedar »starkt»
ur en flaska, på hvilken stod skrifvet: »för invärtes bruk — vid behof».
Men farsgubben miste till slut tålamodet: »Sup ordentligt, pojke,
och gå inte där och sörpla matskedvis ur skåp», sade han förgrymmad
till sin ättling; och så kom blåa bandet bort.
Nu kan du förstå, hur den ynglingen var. Men gräns i gräns med
den här bondgården ligger en annan bra nog stor egendom. Denna skall
dock en gång komma att delas mellan en hel flock syskon, och
föräldrarna sågo sig därför om efter en rik gosse till dottern. Hon var just
ej någon »ros i skogen»: en bleksotsflicka, uppfödd med kaffe och
potatis, liten och färglös och stillsam. Och det såg inte ut, som om den
utsedde brudgummen, det var just ynglingen, som druckit »ur skåpet»,
skulle nappa på den kroken. Han såg tvärtom med helt kärvänliga ögon
på en liten torpflicka, som bär folkvisenamnet Astrid och är mycket vacker.
Hans far fick emellertid nys om detta. Och det blef den gamla
historien: bönderna må vara hur svaga som helst för sina barn, men bli dessa
kära i någon fattig yngling eller flicka eller i något hemmansbarn med
många syskon, där det blir smått med arfvet, och det sedan yppar sig
något om också blott obetydligt rikare parti — så nog få de taga detta.
Gubben såg just inte så gärna den blekhyade Mina med de många
Svensk Tidskrift iSpj. 4. 15
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
