Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LANDSBYGDSINTERIÖRER. 2 1J
Du skulle se gården, där den ligger! Man färdas vägen fram genom
furuskogen; plötsligt öppnar sig en vidd med ljusa björkar i utkanterna;
längst bort, så att skogen ger skydd mot nordanvinden, har du själfva
gården, en tvävåningsbyggnad med en massa fönster och gardiner för
alla, med röda flyglar och väl ordnad trädgård; nedanför går ån, rätt
bred och med låga albuskar vid stränderna. Nog kunde du få motiv
till »svensk idyll».
Och mannen där, han är just en sådan vek, from, riktigt god och
rar människa med varma blå ögon; han är mycket tystlåten, men alltid
vänlig och ler ofta stilla för sig själf. Ingen må tro, att dessa makar
äro olyckliga; tvärtom, det råder det bästa förhållande mellan dem:
madamen styr, mannen tiger och husets öfriga medlemmar lyda. På så sätt
tar hon sin skada igen; ty en gång var hon ung och varmblodig, hon
med; hon hade fattat kärlek till en fattig tjänstedräng, och honom ville
hon ha, med honom ville hon gifta sig; och hon stred för denne drängen
mot far och mor och syskon och hela släkten, och hon grät och hon
bad och hon trotsade och kämpade, men — med den rike grannens ende
son måste hon dock gifta sig.
Det talas ännu någon gång här i bygden om bröllopet; hela socknen
och dessutom släkt och fränder utsocknes ifrån voro bjudna; hon var
kyrkbrud, och när skaran i många, många vagnar kom åkande, var
kyrkan klädd med friskt björklöf; det var på våren; hon kläddes i
prästgarden här — i svart siden med släp sä långt, att en brudtärna fick bära
upp det, i guldkrona och guldbrosch; men hennes ansikte var hårdt och
kallt och orörligt, och under den stora bröllopsmiddagen, som räckte en
half dag och delvis var ute under de blommande fruktträden, hörde ingen
henne yttra ett ord, såg ingen ett leende öfver hennes läppar. Och inte
ofta har man sett det sedan heller.
Skulle man inte tro, att hon, om någon, skulle gifva sin dotter fritt
val? Tror du det?
Hon har en dotter, högrest som hon, men med eld i ögonen, mörka,
stora, flammande ögon; en flicka med ett ansikte, som skulle varit vackert,
om det icke burit spår af obändigt trots. Också hon valde till käresta
sina föräldrars dräng, en vacker, hygglig yngling, som endast för hennes
skull tagit plats där i gården. Honom ville hon ha eller ingen.
Ingen således, svarade modern kallt. Och flickan i sin tur bad och
grät, kämpade och stred. Allt kallare blef modern, allt obevekligare och
hårdare. Det föreföll nästan, som om hon själf plötsligt åter lefde sig
in i sin ungdomskamp, led sin sorg om igen och njöt af att en annan,
vore det ock hennes eget barn, icke skulle ha det bättre, utan genomgå
samma skärseld.
Till och med fadern tyckte till sist synd om dottern; men förgäfves.
Då gaf sig flickan bort från hemmet. I grannstaden såg man henne här
och hvar, där hon minst borde vara; det mörka håret stod i en stor burr
ned i pannan, och skuggade ögonen, som blifvit allt vildare och mera flarn-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
