Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hvarför människor icke kunna vara vänner, utan att den usla magen
skall vara med i spelet, är förvånande.»
»Men», säger hans svenska biograf, »människofåfänga såras ej
ostraffadt. — I de salonger, där man blifvit besviken i hoppet att få stoltsera
med den berömde Kina-generalens närvaro, uppväxte mot honom ett
slags afundsamt groll, som hvässte tungorna: den tokige Gordon — en
dåre, en fanatiker — ’den yngste af våra helige’ — så var denna världens
dom». — Själf var han icke okunnig om pratet.
»Hvad är att dö världen», säger han i ett bref till sin syster. *Det
är att bli kallad en idiot, en idealist, en omöjlig person, en teoretiker,
en taktlös människa, en entusiast etc.»
Det var dock icke alla, som bedömde Gordon på detta sätt. Många
voro de, som kunde instämma med den bekante generalen, lord
Wolseley, hvilken, då någon i hans närvaro kallade Gordon »galen», utbrast,
att det i så fall var skada, att denne icke bitit åtskilliga andra generaler,
så att de hade kunnat bli genomträngda af hans galenskap.
Hvad som icke minst förvånade »vanity fair», var Gordons totala
brist på fåfänga, hans suveräna förakt för utmärkelser. Hans kinesiska
hederskedja gick redan på hemresan från Kina åt vid en insamling för
en fattig soldatänka; hans guldmedalj förvandlades till pengar för att
afhjälpa nöden bland fabriksarbetarne i Manchester. »Man måste kunna
afstå äfven från sina medaljer», sade Gordon lugnt; — ord, som sedan
blefvo ett stående talesätt bland hans vänner. Denna gränslösa
anspråkslöshet kom honom stundom att blossa upp i brutal häftighet, såsom då han
kastade på elden en välritad karta, hvilken hans mor gömt som en relik
från hans kadett-tid. Den har också tillskyndat historien verkliga förluster,
såsom dä han förstörde sin dagbok från taipingkriget, illustrerad af honom
själf och hemskickad med den uttryckliga tillsägelsen, att den skulle
stanna inom familjen. »En minister — engelske skildrare förtiga namnet
— fick höra talas om manuskriptet och blef så intresserad däraf, att han,
efter att ha lånat det, utan vidare sände det till tryckning. En afton fick
Gordon händelsevis veta detta; ögonblickligen skyndade han till ministern
i hans bostad, fann denne ej hemma, ilade till tryckeriet, befallde att
stilarna skulle upprifvas och förstörde både manuskriptet och det tryckta.»
Man måste ovillkorligen fråga sig, om denna nästan sjukliga
anspråkslöshet icke härledde sig från en kanske halft omedveten känsla af, att
han ännu icke fullt öfvervunnit hänsynen till världens dom och därför
borde »afhugga hand och fot» ju förr dess hellre. På äldre dagar, i
Sudan, kunde han lugnt bära ordnar på sin guldsmidda
general-guvernörsuniform och förutsatte såsom någonting helt naturligt, att hans dagböcker
skulle tryckas. Detta var ingen otrohet mot hans ungdoms idealer; det
bevisar endast, att hans karakter utvecklats till det nobla jämnmått, som
gifver kraft att lefva i världen utan att »vara af världen». Denna
upphöjdhet öfver världen och dess bagateller, som dock icke har någonting
med världsfientlighet att skaffa, är långt sällsyntare inom de reformert
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
