Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
151
EVOLUTIONSLÄRAN OCH KRISTENDOMEN. 158
samvetets faktum betygar den på ett sätt, som icke låter sig vederlägga
af någon spekulation.
Det onda. Enligt kristendomens med den gammaltestamentliga
uppenbarelsen öfverensstämmande lära, har synden inkommit i världen genom
en mänsklig viljeakt, genom en olydnad för Guds bud, som gifvit
människans inre varelse en förvänd riktning. Sedan dess har själfviskheten,
den gudlösa avtononomien med alla dess följder, behärskat
människovärlden. Den »altruism», som det oaktadt gjort sig gällande i släktets lif,
har väl innefattat en modifiering, understundom en stor sådan, men icke
en afgjord motsättning till och makt öfver de själfviska drifterna. Ty,
såsom förut är antydt, det är i grunden sig själf människan älskar i den
afkomma, för hvilken hon arbetar och ibland fullständigt uppoffrar sig,
och äfven kärleken till arten och till fäderneslandet är i grunden ingenting
annat än en utvidgad egenkärlek. I följd af synden hvilar skuld öfver
människan, och samvetet, som tillämpar domen i och öfver henne, gör
henne till träl under dödsfruktan (Ebr. 2: 15), och uppfyller hennes hjärta
med bäfvan för Gud, i hvilken hon, lämnad utan uppenbarelsens ljus,
ser en mot henne fientlig makt.
Enligt evolutionsläran måste uppfattningen af det onda blifva en
helt annan. Drummond talar, såsom naturligt är, icke om denna sak,
men konsekvensen af såväl hans, som hvarje annan evolutionsteori kan
icke blifva någon annan än den, att det onda endast är en rest af en
föregående utvecklingsperiods ofullkomlighet och råhet. Det är det ännu
i människan till en del fortlefvande djuret, som är det i henne inneboende
onda, och det skall under en fortgående etisk evolution alltmer
undanträngas, till dess det omsider är helt och hållet utdrifvet. Att med denna
uppfattning allt tal om arfsynd och en människosläktets gemensamma
skuld måste anses oberättigadt, faller af sig själf, och fråga är äfven,
huruvida människan kan anses ansvarig för alla de yttringar af synden, som
icke äro i fullaste mening uppsåtliga, d. ä. gärningar, om hvilkas
brottslighet man både före, under och efter deras begående är klart medveten.
Och den skuld, som genom dem ådrages, är den i djupare mening en
etisk skuld? Beror nämligen den onda gärningen endast på en
eftergifvenhet för en lägre naturdrift i motsats till en annan högre och ädlare
drift (»den altruistiska» driften), så är väl en sådan eftergifvenhet
beklaglig och otillbörlig, men kan knappast anses för ett brott i annan mening,
än utväljandet af ett sämre i stället för ett bättre är det. Är sedelagen,
visserligen också ett uttryck af den mänskliga naturens sedliga fordran,
icke en positiv gudomlig lag, så är det svårt att inse, huru människan
genom dess öfverträdande kan blifva brottslig inför Gud, och den
botfärdige syndarens bekännelse: »Mot dig allena har jag syndat och illa
gjort inför dig» torde få betraktas såsom beroende på ett missförstånd.
Det kan då ej heller blifva fråga om någon omvändelse till Gud, utan endast
till det högre och bättre i vår varelse. Den motsatta åsikten får väl
anses härflyta af bristande insikt i naturens väsen, såsom en i grunden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
