Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
124
BOK ANMÄLNING AR OCH LITTERÄRA NOTISER.
följaktligen att fatta personligheten oberoende af dess specifikt mänskliga form.
Många tänkare hafva sökt göra detta med mer eller mindre framgång, vi erinra
särskildt om Spinoza och Boström. Men det blir alltid mer eller mindre svårt
att, om intresset för glidsbegreppets renande är starkt, ge fullt erkännande åt
Guds personlighet och — omvändt, om man vill fasthålla
personlighetsbegreppet att hålla detta rent från de specifika bestämningar, som tillkomma den
mänskliga personligheten samt mer eller mindre äro uttryck för. hennes
ändlighet. Otvifvelaktigt är det förra intresset det, för författaren egentligen
bestämmande. Men lika obestridligt är att detta intresse fullföljes i en sådan
riktning, att det andra intresset, det för själfva personlighetens substansiella och
teleologiska betydelse i viss mån blir svagt. Det absoluta väsendet får ej på
minsta sätt fattas i analogi med den mänskliga personligheten, ej ens i de
afseenden där den dock obestridligen är person och har ett personligt
innehåll, låt vara i mänsklig form.
Författaren syftar alldeles obestridligen till en personlig världsåskådning,
men dennas egentliga innebörd blir dock ständigt mer eller mindre oklar, och
uttalanden saknas ej, där det anti-antropomorfistiska intresset leder till en så
abstrakt uppfattning, att man näppeligen vet hvad, som återstår af personlig
bestämdhet. Öfver hufvud taget kunna vi kännateckna förf. såsom en modern
spinozist. Detta hindrar dock ej, utan betingar fast hellre, att hans skrift har
den allra största betydelse särskildt för vår tid, detta så mycket mer om man
i spinozismen verkligen ser hvad i den äfven rent historiskt bör ses.
I fråga om den enskildes ställning till det kyrkosamfund han tillhör eller
i hvars tjänst han rent af verkar som präst, hvilket förf. antyder att han gör,
synes oss hans ställning vara något oklar, hvilket alstrar en benägenhet för
kompromisser. Man bör ej förbise eller underskatta den storartade tolerans
förf. vid behandlingen af dessa frågor visar. Icke heller det berättigade i en
viss ackommodation åt den mer eller mindre religiöst ouppfostrade massans
åskådningssätt. Men det synes oss, att denna ackommodation hos förf. stundom
går väl långt — ända därhän, att han stundom nära nog vill försvara prästen,
om han lär emot sin öfvertygelse. Det är visst icke förf:s mening, att
ändamålet helgar medlen, åtminstone ej i den dåliga jesuitiska betydelsen, men
vissa uttalanden hos honom visa dock, att han befinner sig på det sluttande
planet. Här är icke stället att utreda, när en människa, särskildt en prästman,
har giltig anledning att bryta med det kyrkosamfund han tillhör, men så djupa
kunna dock konflikterna vara, att, äfven om man anser kyrkosamfundets lära
innehålla mycket sant och berättigadt, han likväl för samvetets skull finner sig
nödsakad att göra detta. Från en viss svaghet i detta afseende lärer förf. ej
kunna frikännas.
Beträffande förf:s uppfattning af kristendomen kunde ett och annat vara
att säga. Helt och fullständigt kan han icke på grund af hela sin ståndpunkt
fasthålla kristendomen såsom personlighetens religion. I mycket tenderar han
dock därtill, likasom hela hans världsåsikt tenderar till en sådan. Men i det
ena som i det andra afseendet blir svårt att säga, hvad som egentligen
konstituerar personlighetens väsende och hvad en personlig världsåskådning i följd
däraf innebär. I många afseenden blir ock därföre författarens uppfattning af
kristendomen obestämd. Den polemiserar väl, som oss synes, med allt skäl
mot en ensidig dogmatiserande teologi, som väl varit af betydelse för den tid,
då den utbildades, men som ej kan göra berättigade anspråk på giltighet för
alla tider. Vi böra tillägga, att polemiken föres utan all bitterhet, hvilket
särskildt i vår tid är beaktansvärdt och förtjänt af allt erkännande. Från de
historiskt fastställda dogmerna hänvisas till Jesus själf, som den innerliga
enheten mellan Gud och människan. Men utredt blir dock ej, hvad detta egentligen
betyder, hvad man innerst har att förstå med Guds inandomsannammelse i Jesus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
